Vilda djur

Det har regnat några dagar i veckan. När jag fick syn på en daggmask som kröp på trottoaren fick det mig att börja fundera på begreppet vilda djur.  Kan en daggmask vara ett vilt djur?
Jag tittade i Nationalencyklopedins ordbok när jag kom hem, enligt den är Vild:
1 Som lever i fritt, ursprungligt tillstånd, opåverkad eller outnyttjad av människan. Om djur eller växt.
2 Som uppträder på ett obehärskat och (ofta) farligt sätt. Om person eller djur.

Daggmaskar uppvisar inte något obehärskat beteende, i alla fall har jag aldrig observerat det. Inte ens när man sätter en mask på en metkrok ter de sig särskilt obehärskade. Man kan tänka sig att det är högst naturligt att slingra sig i det läget. Inte heller känns de särskilt farliga. Däremot kan man påstå att de lever fritt och ursprungligt. Min slutsats blir att daggmaskar kan räknas till de vilda djuren.
Många fåglar kan också räknas dit,  de lever fritt och ursprungligt och är, om inte obehärskade så i alla fall oberäkneliga. Det känns i alla fall så när jag försöker fånga dem på bild.

Idag gick jag en liten tur ut på baksidan av vårt hus och vidare upp i Margaretaparken. Där var ett väldigt kvittrande och många fåglar svischade över mitt huvud men få av dem stannade tillräckligt länge för att bli fotograferade.  En sak har jag lärt mig, att förutom bra objektiv och gärna stativ så måste en fågelfotograf vara utrustad med tålamod.  Jag tror inte det är min starkaste sida, det där med tålamod. Jag har ett hyfsat objektiv, stativ har jag också  men det är svårt att köpa tålamod. Jag gissar att det är något jag måste öva på, något jag måste fixa på egen hand precis som de där övningarna man får hos sjukgymnasten.

Även om det var lite kallt om fingrarna och stativet var kvar hemma så satt rätt objektiv på kameran. Några fåglar var snälla och satt kvar en stund så att jag hann föreviga dem.  Väl hemma har jag lärt mig att jag idag har sett koltrast, talgoxe och stare.  Skator såg jag också, det var egentligen dem jag ville fotografera, men de höll sig på retsamt långt avstånd så på dem blev det inga bilder.

Tulpaner igen.

Tulpaner är lite som vi människor, de åldras väldigt olika. En del blir torra och stela, andra mjuka och lite tufsiga. Vissa behåller sin värdighet väldigt länge medan andra tappar både färg och form tidigt. Jag köpte några tulpaner för nästan två veckor sedan. De är av den där lite tufsiga sorten som bara blir vackrare med åldern. Trots att de egentligen är helt utblommade kan jag inte förmå mig att slänga dem, för i förfallet finns en sådan otrolig skönhet. Igår sken solen och himlen utanför köksfönstret var ljus. Jag tycker om att fotografera i motljus så mina bedagade tulpaner fick vara modeller när jag undersökte ljuset, förfallet. Jag måste säga att de var väldigt tålmodiga tulpanerna. Själv tappar jag känslan för både tid och rum när jag sätter igång. Jag märkte hur man faktiskt kan skapa energi genom att göra det som man tycker om.

Långsamheten lov

Du som följer mig vet kanske vid det här laget att jag yogar minst två gånger i veckan. Den yoga jag oftast praktiserar heter Virjayoga och är en dynamisk yogaform med fokus på biomekanik. Virja betyder kraft, energi och entusiasm. Varje yogklass innehåller, förutom de fysiska övningarna alltid ett litet filosofiskt tema. Gårdagens klass var inget undantag. Marianne påminde oss om reflexion, begrundan som inte alltid får så stor plats i vår stressade tillvaro, och så läste några rader ur boken ”Långsamhetens lov”.
Boken som skrevs av Owe Wikström, präst, författare och professor i religionspsykologi, gavs ut 2001 och blev en stor succé. Jag hade glömt bort den. Prydligt instoppad på hyllan med böcker som jag tycker extra mycket om har den trillat ur mitt medvetande. När jag kommer hem tar jag fram den och bläddrar mellan de olika avsnitten. Fångar upp en mening här och en annan där. ”Tankar kommer alltid att ta tid” skriver han och att det är viktigt att ”värna sin rätt att inte vara nyttig”. Jag tänker på det en stund i förhållande till de prestationsmått jag, på mitt arbete, är satt att utföra. Tankar tar tid, det är en sanning som tål att upprepas. Tankar kan också behöva lite stillhet för att födas. Antingen det eller också får de näring av en dialog med någon annan, vilket också kräver tid.

Jag märker att jag, precis som jag förmodar de flesta av oss, inte går opåverkad av tempot runt omkring mig. Jag går fort, äter fort, pratar fort och ibland har jag svårt att hålla fokus. Jag hoppar mellan aktiviteter och blir lite rastlös om saker tar för lång tid.
Så välgörande det är att då träffa vänner, så som jag gjorde igår efter mitt yogapass. Vänner där samtalet långsamt slingrar sig fram. Där tanken landar alltmedan eftermiddagen långsamt gör sitt intåg. Jag säger som Owe Wikström ”Långsamhetens kultur bör återerövras”.

Och så blev det kväll den här vårdagjämningen och snön föll över Enskede och gjorde världen vit, tyst och lite lite långsammare.

Mellankrokarna vårdagjämning (1 av 1)

Teknikgrupp för tjejer

En gång i månaden träffas vi i teknikgruppen för tjejer. Vi har olika ålder, olika erfarenhet, olika kameror men lika roligt när vi ses. Det är många härliga skratt, högt i tak och väldigt lärorikt. Vi är alla tjejer som tycker om att fotografera men som kanske inte har stenkoll på all teknik. Vi lär oss av varandra, det finns alltid någon som kan lite mer och som delar med sig av sin kunskap till oss andra. Ett fantastiskt sätt att lära känna varandra lite mer och samtidigt erövra nya kunskaper.  Kort sagt så är det väldigt väldigt roligt.

Teknik (1 av 1)

För att bringa ordning på det här räcker det inte med fototeknik.

Tid

Tid är ett märkligt begrepp som hela tiden förändras. Ibland går den fort, ibland långsamt och egentligen är det ju bara ett ord.  Jag undrar hur det skulle vara om man helt och hållet levde sin egen tid, följde sin egen klocka. Skulle jag vända på dygnet eller skulle jag rent av vakna tidigare, bli  morgonpigg istället för att vara en nattuggla. Jag undrar om det ens är möjligt, vi har så många tidsmarkörer runt omkring oss som påminner oss om tid och håller koll på att vi inte tappar bort den.  Jag undrar hur välden tedde sig när inga klockor fanns eller när varje stad hade sin egen tid. Det är lite svårt att förstå hur det kunde fungera men också lockande på något sätt.

27:4 Kl 21 (1 av 1)

Att upptäcka det som redan finns

Den tiden är förbi då det fanns vita fläckar på kartan och man kunde ge sig iväg och upptäcka världen. Men världen finns ju även i det lilla och man kan faktiskt upptäcka redan upptäckta saker. De kan ju vara helt nya för mig och därför ha något av det där oförstörda skimret över sig.
Att allting redan finns blev jag varse när jag läste Christinas blogg  och där fick veta att det jag trodde var klotter, sådant jag gör när jag sitter och lyssnar på våra enhetsmöten tex eller pratar i telefonen, det har ett namn. Det heter Zentangle och kan fulländas intill perfektion. Zen står, som jag förstår det, för den meditativa delen i aktiviteten. Tangle betyder härva eller oreda på engelska och för den som vill veta mer finns det en hemsida Zentangle.
Annars har det varit en dag med fler vårtecken, tussilagon gör sin entré och det blir ljusare för var dag. Imorgon är det redan måndag.

tussilago (1 av 1)

 

Snödroppar

Den första snödroppe man ser på våren måste man plinga i annars kanske våren kommer av sig.   Förut trodde jag att det bara fans en sorts snödroppar men nu vet jag att det finns mängder av olika varianter. Bakom mitt hus växer åtminstone två olika sorter. Innan jag började fotografera hade jag aldrig vänt på en snödroppsblomma och kikat in i den.  Men när jag en vår för länge sedan med min lilla kompaktkamera i handen kröp omkring bland alla snödroppar på baksidan av huset, upptäckte jag hur vackra de är inuti. Där som de flesta aldrig tittar.
Så gör det, plinga först i den och vänd sedan på den och njut av det vackra du ser där inne.

Frihet

Det är en otrolig frihetskänsla att befinna sig mellan två platser. Jag kan känna mig försvunnen och den känslan gör mig lätt, nästan svävande. Ibland när jag är på väg tänker jag att jag struntar i att komma fram. Jag kliver av mitt liv just här och fortsätter någon annanstans. Bara tanken på att det är möjligt gör livet lite lättare att leva.

Frihet kan man känna i det blå ljuset i Burghead Bay, Findhorn. I sommar tror jag att jag ska kliva av ett tag och ta mig en tur just dit.

Findhorn bay (1 av 1)