Torpliv

Ensam på torpet, det är både arbetsamt och befriande. De första dagarna går åt till att bemästra jante. Mestadels genom att göra alla de där måstena som jag bär med mig. Jag arbetar med kroppen och gör goda dagsverken med lien. Det är något vilsamt när jag får in rytmen med lien.
Först på fjärde dagen kan jag börja tänka, först på fjärde dagen är det jag som bestämmer. Jag är förvånad över att det tar så lång tid att återerövra långsamheten, tankarna, sommarens små mirakel och den nära horisonten. Sitter länge på gräset på spaning efter var den lilla fågeln (som jag gissar är en grå flugsnappare) har sitt bo. Han är listigare och mer uthållig än jag är så jag vet fortfarande inte  blev bara lite fuktig i baken. Själv boar jag på torptrappan eller i schersminbusken. Synlig för alla som kommer förbi.
Där på torptrappan tar jag paus och läser om människors vidrigheter i Majgull Axelssons bok ”Jag heter inte Miriam”.  Förundras över att jag är en fri människa som kan sitta här på torptrappan mätt i magen bland fågelkvitter och humlesurr. Det finns så mycket  i livet och i sommaren att ta tillvara.

Shersmin (1 av 3)

Shersmin (2 av 3)

Shersmin (3 av 3)

Geting


Idag har jag tillbringat en hel del tid med att försöka fånga en geting på bild. Det var lättare sagt än gjort och hon blev tillslut en smula irriterad på mig, jag tror att hon tyckte att jag var väl närgången.  Jag ville ta en bild  precis när hon kröp ur boet, men trots att jag kunde se att hon var där inne var hon högst ovillig att lämna sina larver.  Nu när vi tillbringat så mycket tid, om inte tillsammans så i alla fall näst intill, känns det som om vi är en smula bekanta, getingen och jag. Gissar att det är en väldigt ensidig känsla och att hon inte alls skulle hålla med om det.

Geting 1

Beara peninsula

Vi tillbringade en dag på halvön Beara som är lite vildare och lite mindre turistig än Dingle och Ring of Kerry. Här besökte vi Gleninchaquin park där vi gjorde vår andra fotvandring. Vi hade hört om parken tänkte att den skulle vara ett givet turistmål. Skylten som pekade in från huvudvägen var liten och oansenlig. Vägen som ledde mot målet var smal men asfalterad, sedan blev den smalare, asfalterad och med gräs i mitten. Den slingrade sig fram genom landskapet som var bedövande vackert, blev smalare och smalare, asfalten upphörde och vi undrade om vi verkligen var på rätt väg.  När den nästan inte var mer än en bred stig kom vi slutligen fram till parken. Där fanns ett antal vandringsleder med varierande längd och ett vattenfall som säkert är imponerande när det är mer vatten i det än det var nu. Vi valde leden som tog oss upp ovanför vattenfallet. Utsikten var fantastisk.  Resten av dagen åkte vi runt halvön på smala vägar, The Wild Atlantic Way. Åt musslor i Kilmarkilloge harbour, odlade tvärs över viken och tog oss ända ner till udden ut mot Dursey Island där linbanan har tillstånd att frakta två eller om det var tre personer och en ko över sundet.

Cronin’s Yard

Vi gjorde två korta vandringar på Irland. Det blev två helt olika upplevelser.  Vägen vi gick den första vandringen var både stenig och sank och ledde upp till en liten sjö. Vi såg en människa på avstånd annars var det bara vi och fåren där uppe i bergen. Ibland sken solen, ibland regnade det. Det var ett fint regn som  om någon sprayade ner nederbörden. Ibland var det vindstilla och ibland blåste det rejält. Växlingarna skedde  minut för minut och dimmolnen lämnade aldrig bergen. Först tog vi på regnbyxor men beslöt sedan att det var bättre att bli blöt utifrån än inifrån. Blåsten och solen gjorde att när vi återvände till parkeringen var byxorna så gott som torra.

Irland

Det är femte gången vi är på Irland men för första gången är det mulet en hel dag. Vi trotsade vädret och tog en tur runt Dinglehalvön. Väldigt dimmigt över bergen en dimma som liksom flöt ner mot havet men trots det lyckades vi se hel del vackra vyer. I Dingle bor vi på Murphys B&B ovanpå puben.  Det är bra på alla sätt förutom att uppkopplingen är usel, så några bilder blir det inte idag.

 

Gamla Stan

Jag hade ett ärende till Gamla Stan där är det mest turister så här års. Efter midsommar finns här inga Stockholmare alls, sa en restaurangarbetare till en annan där de stod och rökte utanför restaurangen på Kåkbrinken. På Munkbrogatan var det filminspelning av den tredje delen av Fröken Frimans krig. Det är min granne Harald Hamrell som regisserar. Honom såg jag inte till men däremot en hel del skådespelare klädda i tidstypiska kläder knappandes på sina mobiltelefoner. Gissar att de gömmer dem väl under tagning.