Det är oftast inte så bråttom

Jag läser SVD:s kulturbilaga där de listar årets (i deras tycke) bästa böcker. Fastnar för en formulering när det gäller Kerstin Ekmans bok ”Då var allt levande och lustigt.” I slutet står : ”Den blir också ett motstånd mot allt det som har bråttom.” Den boken måste jag ta och läsa. Inte bara för att jag gillar Kerstin Ekman utan också för att jag ogillar att ha bråttom.  Och bråttom är det nuförtiden nästan jämt. Jag har så otroligt svårt att förstå varför det är så.  Att vissa saker kräver stor skyndsamhet kan jag begripa som klimatfrågan, utfiskning mm där gäller det att handla nu eller till och med nyss, och med kraft. Men att vi vanliga dödliga måste rusa runt i tillvaron i någon slags turbofart, det förstår jag inte.  Det är något fel i hur vi tänker och organiserar oss. I den verksamhet jag arbetar är vi ingen akutverkasamhet, det borde inte vara så att vi måste besluta på sekunden, men ändå agerar vi ofta som om så vore.  Allt ska ske skyndsamt, det är snabba beslut som gäller och väldigt lite tid för eftertanke och reflexion. Dagarna fylls och det är näsan lite pinsamt att ha luckor i sin kalender. Som om man inte gör ett bra jobb. Likadant tänker jag att det är i skola och förskola. Det är fullt ös hela tiden. Vad hände med mellanrummen,  de som vi så väl behöver.  Det är kanske inte konstigt att man (jag) tycker att det fattas så underliga beslut idag.  För om det inte finns tid att tänka efter, att fundera och vända och vrida på saker, tid att ringa mamma eller mer erfarna kollegor, hur ska det då kunna bli väl underbyggda genomtänkta grundade beslut? Nu är jag tillbaka till det som jag så ofta skriver om men mer sällan efterlever, långsamhetens lov.  Jag ska börja imorgon, gå långsammare, prata långsammare, äta långsammare och framförallt säga att det måste jag fundera på en stund, jag återkommer en annan dag när jag tänkt färdigt.

Meditationslunden

Första advent

Det är nästan första advent när vi har fått upp adventsstjärnorna och kopplat in alla sladdar. Det är ett under att det fungerar och att inga lampor är trasiga. Lite tur ska man ha när man är ute i sista minuten. Det är likadant varje år, jag förstår inte att vi inte kan ha lite längre framförhållning. Men nu lyser de i alla fall i våra fönster. Det behövs för nu är det verkligen mörkt där ute.  En vilsam och vacker första advent önskar jag er alla.

Julstjärna

Måndag

En måndag med ett helt annat tempo än mina måndagar vanligtvis har. Stilla och rofylld blev dagen personalvård på riktigt.  Samtal, tystnad, yoga, skratt och trevlig samvaro. Det är en glädje att ha så kloka och trevliga arbetskamrater som inte väjer för de stora frågorna men inte heller gräver ner sig i det mörka. Tack för att jag får dela min vardag med er.

Buddah

Söndag

På domsöndagen för 100 år sedan invigdes Enskede kyrka av ärkebiskop Nathan Söderblom i närvaro av hans majestät konung Gustav V. Idag var ingen ärkebiskop eller kunglighet närvarande på jubileumsmässan men flera av församlingens körer deltog däribland den kör som jag sjunger i.  Efter mässan mumsades det wraps och dracks kaffe ute i kylan.  Det hela var under partytält men det hjälpte liksom inte att hjärtat var varmt och solen sken, det var ändå förbaskat kallt.

Sedan blev det en långpromenad med man och hund i Flatens naturreservat som är stadens största.  Skymningen kommer tidigt men några bilder blev det. Väl hemma igen unnade vi oss varm choklad med chili och en skvätt cognac, det tyckte vi att gjort oss förtjänta av.

Vuxen

Jag lyssnar ibland på programmet Filosofiska rummet. Och det är inte bara för att de har en av Bo Kaspers låtar som signaturmelodi utan också för att de ofta tar upp spännande frågeställningar som de vrider och vänder på. Idag lyssnade jag på ett program som behandlade vuxenhet. När är man vuxen och vad innebär det? Finns det en tydlig gräns när man kan säga att nu jag är vuxen, och hur definieras egentligen begreppet vuxen, vad menar vi med det.

Jag tror att vuxenhet handlar om ödmjukhet och ansvar. Det är för mig att ha tillskansat sig en  förmåga att kunna lyfta blicken utanför sig själv och sina egna behov.  Vuxenhet har ingenting med ålder att göra men kanske med mognad. Samtidigt som jag håller med den filosofiska praktikern Tulsa Jansson och författaren Sigrid Combüchen som i programmet menade att man går in och ut i det vuxna. Det är väl lite som det som Dunderklumpen säger ”jag är alla de jag varit förut” dvs inom mig bär jag alla mina åldrar och med det också både vuxenhet och omognad.  Varje del kan skymta fram vid olika tillfällen och olika mycket. I vissa sammanhang kan man tillåta sig att vara mer barnslig än i andra.  Psykoanalysen talar om regression i jagets tjänst.
När jag var väldigt mycket yngre skrämde vuxenheten mig. Den var så liktydig med plikt och ansvar och någon slags grå präktighet fylld med arbete. En känsla av att det var allt som fanns när man väl vuxit upp.  Att livet liksom stelnade på något obegripligt sätt. Som om ens handlingsutrymme och därmed världen skulle krympa.  Idag tänker jag istället tvärt om, att som vuxen växer världen. Man har fler erfarenheter och med det också ett större referensmaterial att utgå ifrån när man ska handla. Att vara vuxen är för mig att ha en frihet i sitt handlingsutrymme, men en frihet som också innebär ett ansvar. men ansvar behöver inte vara grått och tråkigt det kan vara lustfyllt och berikande.

Jag ser mig inte som vuxen i alla lägen men det spelar egentligen inte någon roll. Nu när jag är 50+ känner jag mig mycket tryggare och mindre beroende av vad andra tänker än jag gjorde när jag var yngre. För mig är det en smula vuxet.

 

Grafitti

Refugium

Jag har i min ägo en bok som heter Refugium. Den är skriven av Ingela Bendt och handlar om Hans Drost trädgårds-filosof och landskapsarkitekt.
Om refugium säger han:

Refugium betyder tillflyktsort.
En plats dit man drar sig tillbaka för att få vara ifred.
En skyddad zon. Ett ostört rum.
Refugium är en intim plats som kan föda samtal och tankar.
Det är som en förnimmelse av något man inte vet.

Det är som musik de där orden, en förnimmelse av något man inte vet. Jag blir varm och glad av tanken och börjar fundera över hur mitt Refugium ser ut.
Jag tror att jag ibland bär mitt refugium med mig. Att jag kan hitta den där ostördheten och reflektionen i mig själv. Men oftast kan jag behöva en plats. En plats att återvända till, en plats att hämta kraft från, en plats som tillåter att jag arbetar med det som inte syns, de stora frågorna om tillvaron och livet.  Som på torpet tänker jag, som på torpet.

Ormbunke

Det var Slottsträdgårdsmästaren som tipsade mig om boken och vill man läsa lite om den så kan man göra det här.

Utmana de mörka krafterna

Det är svårt att göra ett inlägg som inte berör terrordåden i Paris. Här där jag är, på torpet i det tysta och vackra, känns den stora världen med all sin ondska väldigt långt bort. Det är lätt att få känslan av att, här stannar jag och gömmer mig för allt otäckt som händer, här där det är tryggt och ofarligt att vara. Men det är just det jag inte kan. För det är ju då som det onda vinner. Om jag väljer att begränsa mig och mina handlingar av rädsla. Men om alla vi som inte delar terroristernas syn på hur världen ska se, ut trotsar rädslan och mörkret och fortsätter leva i världen istället för att huka i  vrårna, det är då och först då som mörkret kan ge vika. Jag säger inte att det är lätt, jag säger inte att det är ofarligt. Men om vi låter rädslan ta över och gör det som idag känns lättast, kommer vi få en värld som vi inte vill leva i.  Så öppna hjärtat för alla de som flyr från terror och fasor. Ta emot dem med öppet sinne och respekt. Det är vårt gemensamma ansvar. Och fortsätt lev, gå ut och njut av höst, av regn, och av livet.

Till kort Crimson (23 av 25)

Tystnad

Nu är det så där tyst igen. Jag är alldeles ensam hemma och njuter. När jag blundar och lyssnar hör jag ett stilla sus från elementet och mina egna andetag, det är allt. Jag kommer att tänka på en låt som Rikard Wolff sjunger som heter just Tystnaden.  Den speglar att tystnad kan vara så tyst och så ensam att även  ljud kan förmedla ensamhet och tystnad. Det kan vara avsaknad av kontakt, närhet och värme. Men jag som är en, i många avseenden, privilegierad människa kan njuta av att vara ensam för jag vet att om bara några timmar kommer ensamheten att vara ett minne blott och lägenheten åter fyllas av ljud och sällskap.

I dag är tystnad något åtråvärt, sällsynt i alla fall för storstadsmänniskan som hela dagarna är omgiven av ljud. Det är en av de saker jag uppskattar så med att åka till landet. Där finns en hel massa ljud men nästan inget av dem är skapat av människan. Där är det är surr, sus och prassel istället för ljudet från tunnelbanan och bilarna, för att inte tala om det ljud som stillsamt sköljer över oss i affärer och varuhus för att få oss att handla mer. Man säger att storstadsmänniskan idag träffar fler människor på en dag än vad en människa förr gjorde på en hel livstid. Jag undrar hur det är med ljud hör vi fler ljud nu än man gjorde förr och vad gör det i så fall med oss.

Brukar inte länka här men nu blir det lite Tystnad med Rikard Wolff. (Kanske bara fungerar om du har Spotify).

KM 15 E4 2-2