Kommunicerar gör vi med varandra hela tiden på olika sätt. Ibland med det talade språket, men lika ofta om inte mer med gester, kroppsspråk och subtila signaler som varken vi eller mottagaren egentligen är medvetna om. För att kommunicera krävs en sändare, en mottagare och någon form av budskap. Våra nyfödda barn lär oss hur vi ska göra. Redan från början finns samspelet där, barnet för och vi följer, vi gör och barnet härmar. Vi tolkar, förstärker och sätter ord på det barnet gör så att det så småningom finns en signal som vi både vi och barnet är överens om vad den betyder. Eftersom kommunikation är en del av mitt dagliga arbete funderar jag en hel del på hur det där går till och var som händer när det inte riktigt går. Hur blir det för mig som människa om ingen förstår vad jag försöker säga. Om ingen klarar av att tolka mina signaler.  När jag om och om igen försöker få omgivningen att förstå men ”talar” för döva öron hur blir det då? 

En del pratar med händerna. Då kan man aldrig viska i mörkret, eller går det? Man kan inte heller föra ett samtal när man sitter bredvid varandra, teckenspråk kräver att man ser. De där sakerna som är svåra att prata om när man ser varandra men som kan komma när man pysslar med annat sida vid sida, hur pratar men om det om man har tecken som sin kommunikation?

På tunnelbanan igår stod en kvinna och talade i sin telefon. Den i andra änden av samtalet hörde hennes ord. Det gjorde inte jag som var en bit ifrån men jag såg det hon gjorde med kroppen. Det var nästan så att jag kunde lista mig till vad hon pratade om, så illustrativa och tydliga var hennes gester och miner. Helt fascinerad tänkte jag att den i andra änden av samtalet verkligen missade en stor det av det.  

En dirigent måste använda kroppen för att få orkestern eller kören att förstå. Här är min körledare Eva i farten på gårdagens körfest.