Utveckling är det alltid positivt? Jag kan ibland känna mig så trött på att man alltid ska blicka framåt, alltid vara på väg. Jag tänker på barnens utvecklingssamtal där man varje år skulle sätta mål för det kommande året. Där det kändes som de aldrig fick vila i att det faktiskt var bra som det var. Att resultaten var goda och att de gjorde ett gott arbete. Istället för att rusa iväg och tappa bort det som faktiskt håller måttet och som är bra kan utveckling vara att vi återupptäcker det och använder oss av det som fungerat. Jag kan tycka att vi alltför ofta kastar oss över förändringen, ut med det gamla in med det nya. Istället för att göra ett avstamp i att vi kanske behöver ändra på vissa saker för att…..och då fundera över vad kan fungera att vi tar med och vad måste vi faktiskt göra på något annat sätt. Är det här alltid utveckling eller kan det istället handla om anpassning till den verklighet som råder. Man ska inte vara så rädd för att återanvända goda idéer, det som fungerar ska man vara rädd om.
Söndag
Refugium
Jag återvänder till boken Refugium. Refugium betyder tillflyktsort. I förordet till boken skriver Hans Drost att refugium är en plats dit man drar sig undan för att få vara ifred. En intim plats som kan föda samtal och tankar. Det är som en förnimmelse av något som man inte vet.
Den sista meningen krokar tag och rör vid något jag inte riktigt får fatt i. En förnimmelse av något som man inte vet. Det kanske är just det….något jag inte vet men som jag anar bakom allt det som pockar på uppmärksamhet. Det är så mycket som stör möjligheten att begrunda och betrakta. Ibland känns det som en omöjlighet att hitta fram till den där stillheten som gör det möjligt att komma ner på djupet i tankarna.
Jag vill inte att mitt liv ska vara som de snabba klippen i många filmer. Jag vill att det ska vara som långsamma svepningar med en kamera som vågar dröja kvar. Som vågar gå nära och vänta. För om man vågar stanna stället för att rusa vidare så kan det bli riktigt spännande. Och om man är tyst tillräckligt länge så händer det saker och det finns en möjlighet att man kan få en skymt av det där man inte vet.
I sista minuten
Jag brukar säga att jag inte är någon tävlingsmänniska. Jag påstår att jag inte bryr mig om hur det går för mig i tävlingar och att jag egentligen inte alls vill vinna. Länge trodde jag att det var så, men nu har jag blivit tvungen att erkänna det som jag förmodar att min omgivning redan känner till, att jag tycker om att vinna. Så nu när jag ligger på en tredje plats i klubbmästerskapet och det endast är en etapp kvar är det med stor vånda jag försöker välja ut de bilder som jag ska tävla med.
Jag beställde utskrift på ett antal men kände mig inte helt nöjd så jag beställde några fler. De skulle hinna komma precis i tid. Jag hade möjlighet att hämta dem nu på eftermiddagen och skulle sedan kunna välja och montera nu i kväll. Så blev det nu inte, när jag kom till butiken så fanns där inga bilder trots meddelande om att de hade kommit. De hade levererats till fel ombud men när det uppdagades var det försent att hämta dem där. Jag hoppas att jag kan hämta dem på lunchen och kanske hinna montera dem också. Hur jag nu ska klara av att välja vet jag inte riktigt. Men till kvällen måste det vara klart. Jag är trippelbokad i morgon kväll men ska försöka hinna förbi klubbmötet för att lämna in dem. Lite irriterande är det nu när jag faktiskt hade planerat så bra. Men varför frångå en gammal vana att alltid göra detta i sista minuten. Det har ju fungerat hittills.