Det finns morgnar när jag undrar vad det är som gör att jag kliver upp ur sängen och ger mig iväg ut i kylan. Jag funderar över vad det är som driver mig att dag efter dag i mörker och kyla, regn och blåst stretar iväg till jobbet. Ja jag vet att jag är lyckligt lottad som har ett jobb att gå till. Och ja, i stort gillar jag mitt jobb men det finns en hel del som jag inte alls tycker om.
Jag jobbar med människor. Att jobba med människor tar tid. Det handlar om att bygga förtroenden. Det handlar om tillit och mänskliga möten. Det är ingenting man fixar i en handvändning, det är något man bygger över tid, och allt går inte att mäta. Jag är så innerligt trött på att jag idag inte får göra det som jag tycker att jag är bra på. Att jag inte få göra det som gjorde att jag en gång valde att jobba med det som jag gör. Visst förstår jag att man måste ha ett visst mått av kontroll och kvalitet men det känns som om det hela gått för långt. När kontrollen och mätandet blir huvudsaken och människan kommer i andra hand då är det något som är fel. När rutinerna växer oss över huvudet och vi lägger mer tid på att upprätthålla dem än på att se och möta människorna då är vi illa ute. Eller när de som håller i kvalitetsregistren säger att det viktigaste vi har att göra är att vårda våra kvalitetsregister, då är vi verkligen ute på hal is.
Det finns morgnar när jag efter att traskat en bit på vägen allvarligt överväger att bara gå hem igen. Men så tänker jag på mötet, det där mötet med barnet och föräldrarna. Då tänker jag på när vi faktiskt hittat fram till förtroende och tillit och när barnen växer och lär sig nya saker att ta med sig ut i livet. Och så traskar jag på i mörker och kyla, regn och blåst till jobbet.
Jag kan känna liknande känslor och mina tankar går i samma banor. Men samtidigt är det fantastiskt att jobba med människor och lära känna dem så väl som man gör. Men visst, att arbeta med människor tar också på krafterna. Att alltid ha folk omkring sig är ingen avkopplande tillvaro. Tyvärr tar den administrativa delen mer och mer över även för mig och ibland undrar jag när jag ska ha tid till den lilla detalj som kallas undervisning…
God morgon och trevlig torsdag!
Det är just det. När ska vi ha tid för att göra det vi egentligen är där för. Det är det som känns så frustrerande att så mycket tid läggs på saker som inte gagnar verksamheten. Jag har haft en trevlig torsdag och nu tar jag helg eftersom fredagen är en ledig dag för mig.
Då önskar jag dig en trevlig och avkopplande helg!
det är många som tackar för att såna som du finns, hur det nu ens är möjligt. Hur du och andra orkar gneta och knata, men någonstans har ni fått gnistan ifrån, och tack o lov är den svår att släcka
Kramen
Tack Paula. Gnistan kommer från alla fantastiska möten man har. Och alla fina människor man möter.
Jag håller helt med dig om hur viktigt det är med förtroende och närvaro och att inte skrivbordsjobb är viktigare än det reella mötet med människan men jag är iallafall positiv till de kvalitetsregister som finns på äldresidan. Jag vet inte riktigt hur era kvalitetsregister fungerar men i vår verksamhet kan de användas till mycket bra strukturerade arbetsverktyg (om man vill) för teamarbete, att det finns en gemensamt språk och syn på hur man bäst utför insatser med kvalité som är mätbara. Hur kan man annars säkert veta att det man gör har kvalité? (bortsett från personen eller anhörigas åsikt) Sunt förnuft är bra, men vems sunda förnuft är bäst?
Bara en liten tanke ur en annan vinkel. Kram! L
Att mäta kan vara bra men endast om man är medveten om att allt inte går att mäta. Vi jobbar så mycket med kvalitet att jag känner det som om den har gått förlorad, det blir bara pappersprodukter man kommer in i pratet från fel håll. Det är viktigt att vi har ett gemensamt språk och att vi arbetar strukturerat. Men när man jobbar med människor kan man inte bortse från deras åsikt om kvalitet. Och om det bara är vår, dvs personalens och politikernas åsikter som kommer till tals hur blir det då. Jag var igår på en halvdag om barns delaktighet. Vi säger att vi har barnperspektiv och det har vi men vi har inte barnets perspektiv och det är en oerhörd skillnad. Vad jag tycker är knepigt är att allt ska vara så likriktat eftersom annars går det inte att mäta och kontrollera och då blir det svårt för att inte säga omöjligt att lyssna till patienten, få hen delaktig. Det blir som ett spel för gallerierna. Om man ska uppfylla den delen i arbetsbeskrivningen så är man tvungen att ibland rucka på reglerna. Eftersom alla människor inte är fyrkantiga och passar i samma hål. Det som är toppen för mig vad gäller omvårdnad och bemötande kan upplevas som uruselt av dig. Det om kvalitetsregister var taget från ett program i P1, människans mått, tredje programmet. Lyssna på det om du har möjlighet, Ja lyssna på alla fyra program om du kan. Det här är spännande samtal som jag gärna har mer av. Och innan dess går jag till jobbet och sköter mina register men försöker också påtala uppåt det som vi på golvet tycker är åt skogen.
Kyla under fötterna, och värme i hjärtat. Jag säger som de andra kommentatorerna; du gör ett fantastiskt jobb, knata på du bara 😉 (och kul förstås att du har kameran med dig precis överallt och i alla känslolägen)
Tack Nilla det värmer.