Att resa

Franska Polynesien III

Ahe

Flygresan från Tahiti till Ahe tar ungefär två timmar. Flyget, som går två gånger i veckan, flyger mellan flera atoller. Vid det tredje stoppet var det vår tur att kliva av.
Ahe är en korallatoll, som ligger i norra Tuamotu-skärgården. Det finns bara en enda liten passage in till lagunen där fartyg kan passera in. En gång i månaden kommer det ett lastfartyg med förnödenheter. Ahe är ungefär 23,5 km lång och 12 km bred.  Själva lagunområdet är 138 km2 men själva landytan är bara 12 km2.

Ahe, Bild lånad från Google Earth

Frank mötte oss på flygplatsen och därifrån gick färden i båt tvärs över lagunen. Det var vi och ett ungt par från Tahiti som skulle tillbringa några dagar på Cocoperle Lodge hos Frank och Janine. Där är det Frank som står för pratet och som kör båten. Janine basar i köket och ser till att ingen behöver gå hungrig.

Första dagen tog Frank med oss till Motu Manu där som det enda av den ursprungliga skogen finns. För från början fanns det inga kokospalmer utan helt andra träd på atollerna. De flesta av dem har blåst mer men här finns en liten skog av dem kvar. Pisonia grandis är det latinska namnet på träden som har ett trä som inte lämpar sig att bygga av, det är poröst och ruttnar lätt men det ger upphov till fin mylla när de bryts ner. Där kokospalmerna växer blir det inte alls så fin jord, mer stenigt och deras blad bara torkar utan att förmultna.

På Ahe snorklade vi massor och såg en mängd med vackra fiskar men ingen av dem fastnade på bild. Vi gjorde några försök att filma under vattnet men det blev inte så bra. En av dagarna gjorde vi en tur till lagunen i lagunen där vi satt i det ljumma vattnet och småpratade samtidigt som vi åt nyfångade musslor med lime och sörplade kokosvatten direkt ur nyskördade kokosnötter. Så nära paradiset man kan komma.

Svarta Pärlor

Pärlodling är en viktig inkomstkälla för många i Franska Polynesien. Det är svarta pärlor man odlar. Färgen på det omgivande skalet påverkar färg och lyster i pärlan den producerar därför väljer man musslor som är mörka till färgen. De musslor som valts ut öppnas försiktigt, och sedan tar man en skalpell och skär ett litet snitt i deras mjukdelar. Där för man in en liten rund partikel tillsammans med en liten bit vävnad från manteln på en annan mussla, dvs. från hudvecket på insidan av musslans skal. Sedan lägger man tillbaka musslorna i lagunen och väntar. Det tar ca tre år innan en pärla har bildats.

Pärlodling

Fisk

Vi åt fisk varje dag på Ahe. Fisk som Frank hade fångat. Bilderna nedan visar hur vi tillsammans lagade till den en dag. Man la fisken på en bädd av kokosnötter. Tände på och lät det brinna tills fiske såg helt förkolnad ut. Då tog man ut den ur glöden och tvättade bort det förkolnade skinnet i saltvattnet. Sedan åt vi dem med brödpudding och lime. Väldigt gott, tyvärr tyckte flugorna det också.

 Det mesta man gör på Ahe är att gå ner i varv och ta dagen som den kommer. Vi hade tur som var där samtidigt som Bryce och Célia. Vår franska är inte precis lysande och Frank pratade ingen vidare engelska. men Bryce och Célia fixade båda språken. De tyckte det var roligt att få tillfälle att prata engelska och var dessutom väldigt nyfikna på Sverige. Vi som ville veta allt om Franka Polynesien fick äntligen några som kunde svara på alla våra frågor och tolka det som Frank berättade om på våra utflykter.

Bryce och Célia vid vårt lunchställe Cocolanta.

Efter några härliga dagar på Ahe var det dags att återvända till Tahiti. Dagen innan vår hemresa tog vi en tur in till Papeete. Vi tänkte titta på marknaden men när vi väl kom dit var det mesta redan stängt. På väg därifrån gick vi förbi en bar och musiken därifrån får bli det sista från den här resan.

Franska Polynesien

Varmt, sol, regn och absolut underbart. Vi har vandrat både på Tahiti och Moorea, uppåt och uppåt genom regnskog och barrskog. Vi har tittat på botaniska trädgården, vattenfall och utsiktsplatser. Vi har provat ananasvin och badat i havet. Vi pratar franska men inte så mycket som vi önskar att vi kunnat (tack Google translate). En sak som blir tydlig när det hela tiden är över 30 grader det är att man måste trappa ner på tempot. Visst märkte vi det i somras men här och nu blir det en påminnelse om att det finns en annan rytm. Att sitta och titta ut över havet och just inte göra något annat är det bästa. Det enda som inte är riktigt skoj är alla myggor som sticks trots myggspiraler, myggnät och myggmedel. Men man kan leva med kliet när man plaskar i oceanen märks det nästan inte alls.

Moorea
Solnedgång Tahiti

På väg

Vi åker tåg söderut. Det är vilsamt att låta sig transporteras genom ett vintrigt landskap. Snötyngda granar och rimfrostsmyckade träd susar förbi utanför tågfönstret. Helst vill jag bara fortsätta åka och aldrig komma fram. Jag stickar på en vante som blir för liten. Det gör inget, det är vilsamt det också. Kanske, om en stund när vi är framme att jag repar upp den och börjar om från början.

Sista delen av vår semesterresa

Efter katedralen i Winchester önskade kära maken åka till Ightam Mote. Det går väl bra säger jag, vi har ingen tid att passa men vad är det för ställe. Nått hus säger han och blir mäkta irriterad över köerna på M25 mot London. Jag lite förvånad att han har så bråttom men det visar sig ha en förklaring.
På parkeringen möts vi av vännen Nilla och i parken sitter Martin med picknickkorg och champagne. En sådan underbar överraskning.

Ightam Mote är ett fantastiskt välbevarat hus där de äldsta delarna är från 1340 – 1360.  Läs mer om det här om du är intresserad.

Efter det besöket for vi vidare till Ashdown Park och traditionellt Afternoon tea.  Mätta och belåtna landade vi så småningom i Rye hemma hos våra vänner

Nästa dag var det Dover som stod på programmet.
Vi gick en promenad längs klipporna. När dimman lättade kunde vi se en skymt av Frankrikes kust.

Sedan var det dags för ett besök i Dover Castle ”Nyckeln till England”. Anledningen till att det kallats så är den stora betydelse för försvaret den haft genom historien.
Som besökare kan du utforska den medeltida borgen och några av de underjordiska tunnlarna. Borgen har återställts till sitt ursprungliga skick och inne i den har man byggt upp olika miljöer för att åskådliggöra hur det skulle kunna ha varit att leva och bo där.

Vi avslutade med att besöka Western Heights en mycket speciell plats som byggts för att försvara hamnen i Dover. Armén lämnade den så sent som 1961. Det är tre fort med djupa diken runt om.  Hur man än rör sig när man går i dikena känner man sig iakttagen.  Det kändes som om man var inne i ett dataspel. Häftigt och kusligt på en och samma gång.

Dagen avslutades med Fisch & Chips på stranden i Rye.

Vår sista dag tog vi ångtåget från Tenterden Town till Bodiam. Det är alltid trevligt att åka tåg men den här dagen var det väl varmt för att göra någonting egentligen. 

Väl framme gjorde vi trots värmen ett besök på Bodiam Castle. En fin liten borg som vi besökt tidigare. Jag tror nästan att glassen var höjdpunkten på det besöket.

På kvällen blev det middag från våra vänners restaurang. Eftersom vi på grund av värmen satt i trädgården och inte inne i restaurangen kände vi oss verkligen som VIP-gäster. 

Dagen därpå återvände vi till Sverige. Fyllda av intryck och upplevelser efter alla fantastiska dagar var det skönt att landa på torpet och i lugn och ro försöka smälta allt vi varit med om.

Dartmoor och Winchester

Dagen efter hamnade vi på Dartmoor. Heden som kanske är mest känd som hemvist för Baskevilles hund och de fångar som flytt från Dartmoors fängelse och irrar runt på heden i dimman. Vi såg varken hund eller fångar men däremot några av de halvvilda hästar som finns på heden. Dimmigt var det inte heller utan solen sken från en klarblå himmel. Vi parkerade bilen i byn Two Bridges som ligger mitt i Dartmoors nationalpark. Nu var jag så pass frisk att det blev en liten vandring på heden i det strålande solskenet. Innan vi kommer ut på heden passerar vi en fin stenhällsbro (clapper bridge). Bron har funnits där ända sedan medeltiden, den tid då man tog sig fram till fots eller häst.Efter promenaden och en välförtjänt öl på puben åkte vi vidare till Winchester.

I Winchester blev visade runt av Miranda.  Ännu en av alla de trevliga bliparna som finns runt om i världen. 
(För dig som inte vet kan jag berätta att Blip är en social nätverkstjänst som tillåter sina medlemmar att dela bilder och berätta sina historier en dag i taget. Blipfoto har medlemmar från mer 170 länder. Tjänsten är medlemsägd och drivs helt ideellt.)

Morgonen efter tittade vi ordentligt på Katedralen som är en av Englands största. Jane Austen är en av de som är begravda här och som gör att många turister letar sig hit.
När man tittar på Katedralen utifrån kan man tydligt se att en del av den ser ut att sjunka. Och så var det verkligen i början av 1900talet. Men dykaren William Walker förstärkte en del av den sanka grunden med mer än 25000 säckar betong, 115000 betongblock och 900000 tegelstenar. Han arbetade 6 timmar om dagen från 1906 till 1912 i totalt mörker på 6 meters djup och hindrade på så sätt kyrkan från total kollaps.  En riktig hjälte.

Fortfarande i Wales

Efter att ha skilts från våra vänner hamnade vi på slingriga vägar som så småningom tog oss till den lilla staden Aberystwyth. Här öste regnet ner och fiskrestaurangen var fullbokad.  Efter att vi ätit på annat ställe, som var ok men inte vad vi tänkt oss, körde vi vidare till Builth Wells en liten stad mitt i Wales där vi tillbringade natten.  Under morgonens frukost fick vi tipset av ett gäng trevliga herrar att åka till Hay-on-Wye, böckernas stad. Vi var inte svårövertalade, är man bokmal så är man.  Det var verkligen en stad med fokus på böcker. Det fanns minst en bokhandel i varje kvarter  ibland fler. Vi siktade in oss på Richard Booth som säljer både nya och gamla böcker. Där botaniserade vi ganska länge och kom ut med fler böcker än vad vi egentligen hade tänkt. Men så är det väl nästan alltid.

Från Hay-on-Wye ställde vi kosan mot söderut och passerade Tintern Abbey. Det var ett Cisterciens kloster, det andra i Britannien.  Cisteciensorden grundades i Frankrike 1098 och är den första klosterorden där klostren är sammanhållna i en gemensam organisation. 
Det som finns kvar av klostret idag är en blandning av byggnader från perioden mellan 1131 och 1536.  Väldigt lite finns kvar av de första byggnaderna men på ett ställe finns några fönsterrutor med originalglas från medeltiden. När man går runt i den stora ruinen förundras man över att man kunde bygga så stort och vackert utan alla de hjälpmedel som vi har idag.

I främmande land

Nu är jag borta, på en plats dit en del av mig kan längta så mycket.  På min resa hit ser jag ett flygplan som har en stor bild av Karin Boye på stjärtfenan. Jag undrar varför och vad hon hade tyckt om att se sig själv där.

Flygtiden Stavanger Aberdeen är 50 minuter man landar innan man startade. Så kan det vara när man reser. Tiden är inte alltid så lätt att begripa sig på. 

Nästan från början infinner sig den välbekanta känslan av att jag befinner mig i ett vaccum, ett mellanrum där allt är möjligt och ingenting egentligen händer. Här där man låter sig transporteras finns en tydlig struktur som, om man kan och begriper den, kan vara till stöd och hjälp. Det är det i alla fall lite och jag vill både vara kvar i mellanrummet och komma fram.  

I Skottland regnar det och kantarellerna växer så som svampar ska göra. Havet och ljuset är lika fantastiskt som jag visste att det skulle vara och den här gången har jag lyckats komma riktigt nära sälarna. 

Eftersom jag är med mina vänner som bor här är det som att vara hemma borta. Och det är verkligen inte det sämsta.

 

Nya Zeeland V

Naturen

Geotermik

Nya Zeeland är verkligen kontrasternas land med regnskogar, glaciärer och vulkaner, slätter, kullar och berg, sjöar, floder och fjordar. Landskapet kunde skifta, liksom vädret, flera gånger under samma dag.

Rotorua är ett av de mest aktiva geotermiska områdena i hela Nya Zeeland, överallt i området finns påminnelser om den aktivitet som pågår i jordens inre. På många ställen ryker det både från land och vatten. När vi stannat på en liten avtagsväg för att fotografera Rainbow Mountains fick vi av några förbipasserande tips om Kerosene Creek en varm bäck inne i skogen. Vattnet var så varmt att till och med jag badade.

Orakei Korako

Ett spännande område är Orakei Korako. Här fräser och bubblar det överallt.  På filmen hörs också ljudet av det ständigt närvarande cicadorna.

Här är några bilder från området.

 

 

Bildspel

Vi har sett när glaciären möter regnskogen och vi har sett ett 150 meter högt vattenfall. Det säger kanske inte så mycket men det är tre gånger så högt som Niagarafallen. Att vara nära det var en mäktig upplevelse.
Vi har badat i Tasmanhavet och doppat fötterna i Stilla havet. Vi har stretat upp mot glaciärerna och klivit runt i regnskogen. Här kommer lite fler bilder på hur det kan se ut.