Att resa

Sista delen av vår semesterresa

Efter katedralen i Winchester önskade kära maken åka till Ightam Mote. Det går väl bra säger jag, vi har ingen tid att passa men vad är det för ställe. Nått hus säger han och blir mäkta irriterad över köerna på M25 mot London. Jag lite förvånad att han har så bråttom men det visar sig ha en förklaring.
På parkeringen möts vi av vännen Nilla och i parken sitter Martin med picknickkorg och champagne. En sådan underbar överraskning.

Ightam Mote är ett fantastiskt välbevarat hus där de äldsta delarna är från 1340 – 1360.  Läs mer om det här om du är intresserad.

Efter det besöket for vi vidare till Ashdown Park och traditionellt Afternoon tea.  Mätta och belåtna landade vi så småningom i Rye hemma hos våra vänner

Nästa dag var det Dover som stod på programmet.
Vi gick en promenad längs klipporna. När dimman lättade kunde vi se en skymt av Frankrikes kust.

Sedan var det dags för ett besök i Dover Castle ”Nyckeln till England”. Anledningen till att det kallats så är den stora betydelse för försvaret den haft genom historien.
Som besökare kan du utforska den medeltida borgen och några av de underjordiska tunnlarna. Borgen har återställts till sitt ursprungliga skick och inne i den har man byggt upp olika miljöer för att åskådliggöra hur det skulle kunna ha varit att leva och bo där.

Vi avslutade med att besöka Western Heights en mycket speciell plats som byggts för att försvara hamnen i Dover. Armén lämnade den så sent som 1961. Det är tre fort med djupa diken runt om.  Hur man än rör sig när man går i dikena känner man sig iakttagen.  Det kändes som om man var inne i ett dataspel. Häftigt och kusligt på en och samma gång.

Dagen avslutades med Fisch & Chips på stranden i Rye.

Vår sista dag tog vi ångtåget från Tenterden Town till Bodiam. Det är alltid trevligt att åka tåg men den här dagen var det väl varmt för att göra någonting egentligen. 

Väl framme gjorde vi trots värmen ett besök på Bodiam Castle. En fin liten borg som vi besökt tidigare. Jag tror nästan att glassen var höjdpunkten på det besöket.

På kvällen blev det middag från våra vänners restaurang. Eftersom vi på grund av värmen satt i trädgården och inte inne i restaurangen kände vi oss verkligen som VIP-gäster. 

Dagen därpå återvände vi till Sverige. Fyllda av intryck och upplevelser efter alla fantastiska dagar var det skönt att landa på torpet och i lugn och ro försöka smälta allt vi varit med om.

Dartmoor och Winchester

Dagen efter hamnade vi på Dartmoor. Heden som kanske är mest känd som hemvist för Baskevilles hund och de fångar som flytt från Dartmoors fängelse och irrar runt på heden i dimman. Vi såg varken hund eller fångar men däremot några av de halvvilda hästar som finns på heden. Dimmigt var det inte heller utan solen sken från en klarblå himmel. Vi parkerade bilen i byn Two Bridges som ligger mitt i Dartmoors nationalpark. Nu var jag så pass frisk att det blev en liten vandring på heden i det strålande solskenet. Innan vi kommer ut på heden passerar vi en fin stenhällsbro (clapper bridge). Bron har funnits där ända sedan medeltiden, den tid då man tog sig fram till fots eller häst.Efter promenaden och en välförtjänt öl på puben åkte vi vidare till Winchester.

I Winchester blev visade runt av Miranda.  Ännu en av alla de trevliga bliparna som finns runt om i världen. 
(För dig som inte vet kan jag berätta att Blip är en social nätverkstjänst som tillåter sina medlemmar att dela bilder och berätta sina historier en dag i taget. Blipfoto har medlemmar från mer 170 länder. Tjänsten är medlemsägd och drivs helt ideellt.)

Morgonen efter tittade vi ordentligt på Katedralen som är en av Englands största. Jane Austen är en av de som är begravda här och som gör att många turister letar sig hit.
När man tittar på Katedralen utifrån kan man tydligt se att en del av den ser ut att sjunka. Och så var det verkligen i början av 1900talet. Men dykaren William Walker förstärkte en del av den sanka grunden med mer än 25000 säckar betong, 115000 betongblock och 900000 tegelstenar. Han arbetade 6 timmar om dagen från 1906 till 1912 i totalt mörker på 6 meters djup och hindrade på så sätt kyrkan från total kollaps.  En riktig hjälte.

Fortfarande i Wales

Efter att ha skilts från våra vänner hamnade vi på slingriga vägar som så småningom tog oss till den lilla staden Aberystwyth. Här öste regnet ner och fiskrestaurangen var fullbokad.  Efter att vi ätit på annat ställe, som var ok men inte vad vi tänkt oss, körde vi vidare till Builth Wells en liten stad mitt i Wales där vi tillbringade natten.  Under morgonens frukost fick vi tipset av ett gäng trevliga herrar att åka till Hay-on-Wye, böckernas stad. Vi var inte svårövertalade, är man bokmal så är man.  Det var verkligen en stad med fokus på böcker. Det fanns minst en bokhandel i varje kvarter  ibland fler. Vi siktade in oss på Richard Booth som säljer både nya och gamla böcker. Där botaniserade vi ganska länge och kom ut med fler böcker än vad vi egentligen hade tänkt. Men så är det väl nästan alltid.

Från Hay-on-Wye ställde vi kosan mot söderut och passerade Tintern Abbey. Det var ett Cisterciens kloster, det andra i Britannien.  Cisteciensorden grundades i Frankrike 1098 och är den första klosterorden där klostren är sammanhållna i en gemensam organisation. 
Det som finns kvar av klostret idag är en blandning av byggnader från perioden mellan 1131 och 1536.  Väldigt lite finns kvar av de första byggnaderna men på ett ställe finns några fönsterrutor med originalglas från medeltiden. När man går runt i den stora ruinen förundras man över att man kunde bygga så stort och vackert utan alla de hjälpmedel som vi har idag.

I främmande land

Nu är jag borta, på en plats dit en del av mig kan längta så mycket.  På min resa hit ser jag ett flygplan som har en stor bild av Karin Boye på stjärtfenan. Jag undrar varför och vad hon hade tyckt om att se sig själv där.

Flygtiden Stavanger Aberdeen är 50 minuter man landar innan man startade. Så kan det vara när man reser. Tiden är inte alltid så lätt att begripa sig på. 

Nästan från början infinner sig den välbekanta känslan av att jag befinner mig i ett vaccum, ett mellanrum där allt är möjligt och ingenting egentligen händer. Här där man låter sig transporteras finns en tydlig struktur som, om man kan och begriper den, kan vara till stöd och hjälp. Det är det i alla fall lite och jag vill både vara kvar i mellanrummet och komma fram.  

I Skottland regnar det och kantarellerna växer så som svampar ska göra. Havet och ljuset är lika fantastiskt som jag visste att det skulle vara och den här gången har jag lyckats komma riktigt nära sälarna. 

Eftersom jag är med mina vänner som bor här är det som att vara hemma borta. Och det är verkligen inte det sämsta.

 

Nya Zeeland V

Naturen

Geotermik

Nya Zeeland är verkligen kontrasternas land med regnskogar, glaciärer och vulkaner, slätter, kullar och berg, sjöar, floder och fjordar. Landskapet kunde skifta, liksom vädret, flera gånger under samma dag.

Rotorua är ett av de mest aktiva geotermiska områdena i hela Nya Zeeland, överallt i området finns påminnelser om den aktivitet som pågår i jordens inre. På många ställen ryker det både från land och vatten. När vi stannat på en liten avtagsväg för att fotografera Rainbow Mountains fick vi av några förbipasserande tips om Kerosene Creek en varm bäck inne i skogen. Vattnet var så varmt att till och med jag badade.

Orakei Korako

Ett spännande område är Orakei Korako. Här fräser och bubblar det överallt.  På filmen hörs också ljudet av det ständigt närvarande cicadorna.

Här är några bilder från området.

 

 

Bildspel

Vi har sett när glaciären möter regnskogen och vi har sett ett 150 meter högt vattenfall. Det säger kanske inte så mycket men det är tre gånger så högt som Niagarafallen. Att vara nära det var en mäktig upplevelse.
Vi har badat i Tasmanhavet och doppat fötterna i Stilla havet. Vi har stretat upp mot glaciärerna och klivit runt i regnskogen. Här kommer lite fler bilder på hur det kan se ut.

Nya Zeeland III

Människor

För att få lite mer förståelse för landets ursprungliga befolkning, Maorierna, besökte vi Tamaki Maori Village. Jag hade inte så höga förväntningar utan trodde att det skulle vara ungefär som Kanarieöarnas grisfest, lite mat och underhållning.  Helt fel visade det sig. Besöket var mycket lärorikt och bitvis som interaktiv teater. På vägen dit delades vi in i ”4 stammar” med var sin hövding. Vi fick sedan aktivt ta del av en haka som är en gammal traditionell dans som användes innan ett slagsmål eller krig, men även när större grupper möttes i fred. I hakan vill man visa styrka, mod, stolthet och gemenskap. Det stampas med fötterna, klappas med händerna, tungorna visas och det sjungs och hojtas.  Och man får inte på några villkor skratta. Det där med tungviftande, märkte vi, kräver en hel del övning.
Vi fick också lära oss om Maoriernas tatueringar, traditionella spel och lekar och mycket mer. Det hela avslutades med en måltid där maten var tillagad på traditionellt sätt (hangi) i en grop med varma stenar.

 

Ett besök av helt annan natur gjorde vi i Motueka på Sydön. Där vi blev bjudna på middag av Wendy och hennes man Robin som också visade oss runt i omgivningarna. Wendy har jag fått kontakt med via Blip. Bilden togs av Robin sent på kvällen när det var nästan helt mörkt.

 

Nya Zeeland II

Djur

Många olika sorters djur har vi sett under den här resan. Det allra konstigaste var nog de lysmaskar som håller till i grottor lite varstans i landet. Vi såg dem i Waitomo Caves på Nordön. Det var en fantastisk upplevelse att komma ner i de underjordiska kalkstensgrottorna. Den största ”The Cathedral” är en gigantisk underjordisk sal där det hålls julkonserter varje år, något den verkligen var som klippt och skuren för. Därifrån letade vi oss vidare till båten som skulle föra oss ut ur grottorna. Under den stilla båtturen i kompakt mörkret ser man lysmaskarna som stjärnor där de sitter uppe i taket. Lysmasken (Arachnocampa luminosa) spinner nät för att fånga sina föda och ju hungrigare masken blir ju starkare lyser den. I grottan fick man inte ta några bilder så ni får kika här om ni är nyfikna på hur det såg ut. 

På Nya Zeeland finns det flera olika pingvinarter.  Vi letade efter gulögd pingvin på en strand (Allans Beach) nära Dunedin på Sydön. Förmodligen letade vi på fel ställe för där hittade vi bara sjölejon. De låg och dåsade på stranden och på klipporna. Några öste sand över sig så att de i det nästa inte syntes, man kunde tro att det var sandhögar. De var helt oberörda av vår närvaro och brydde sig inte om att vi spatserade förbi. De tittade bara lojt på oss och fortsatte sedan slappa i solen. 
I Milford Sound som också ligger på Sydön i Fiordland National Park, åkte vi på en dygnskryssning. Då fick vi se Fjordpingviner på flera ställen. Vi såg också delfiner som lekfullt följde med båten och så fanns det sjölejon där också, men här kom vi inte alls lika nära dem som på Allans Beach. 

Fler djur

Den nyfikna och närgångna Kea (bergspapegojan) tiggde godsaker från bilarna som väntade på att få komma genom Homertunneln. Det är en 1200 meter lång tunnel som man passerar på väg till Milford Sound.

Nyazeelandsstrandskator trippar ofta omkring tillsammans två och två längs standlinjen. Och måsar av olika sorter finns förstås också på stränderna.

Överallt där det är regnskog, och det är det på nästan överallt, kan man höra det nästan öronbedövande ljudet av cicador. De är ca 5 cm långa och kan både knäppa och spela. Det är möjligt att det skiljer mellan hanar och honor men det lyckades vi inte klura ut. En av dem landade på Johnnys axel och då blev ljudet nästan outhärdligt högt. Så det där med att inte höra syrsor när man blir äldre gäller inte alls här. Man måste nog vara totalt döv för att inte höra dem.

Och så var det det där med Kivifågeln.  Det är ett nattaktivt djur så kan det vara svårt att få se någon i vilt tillstånd. Av alla kläckta kivierna lever bara 5% så länge att de blir könsmogna och merparten av dem dödas av  hermeliner, råttor och katter alltså djur som förts in till Nya Zeeland utifrån. Det pågår ett aktivt arbete med att föda upp kivier runt om i landet. Vi besökte att sånt ställe för att få se Kivifåglar på riktigt och inte bara som gosedjur.

På Otago Penisula nära Dunedin finns världens enda kungsalbatrosskoloni på fastlandet. Här häckar ett stort antal albatrosser. På Royal Albatross Center arbetar man med att skydda albatrosserna, forska om dem samt sprida kunskap om dem till allmänheten. Vi gick en 60 minuters minuter guidad ”wildlife tour” som inleddes med att guiden berättade om albatrosserna. Sedan fick vi se en kort film och efter det promenerade vi upp till utsiktsplatsen där vi hade turen att se inte mindre än 7 st häckande albatrosser plus en unge som kläckts bara dagen före. Kolonin består av ca 150 fåglar. Jag lärde mig massor om de fascinerande fåglarna. Som att de är ca 3 meter mellan vingspetsarna, att de kan bli upp till 70 år gamla och att de inte övar alls på att flyga utan när de väl är tillräckligt stora för att ger sig av är det första gången de flyger. Sedan kommer de inte tillbaka till fastlandet på 5 år utan kretsar runt sydpolen utan att någonsin på hela den tiden besöka land. Efter fem år kommer de tillbaka till födelseplatsen för att hitta en partner och bilda familj.

Musslan är ju också ett djur.  I Havelock ”The Greenshell mussel capital of the world” åt jag de godaste musslor jag någonsin ätit och i Abel Tasman National Park tog jag kort på de musslorna som satt i klungor på stenarna.

Bland de tama djur vi sett är jag inte helt säker på att fåren dominerar för det finns mycket nötkreatur här också. Lamor och hjortar finns det också ganska gott om. Men det var bara fåren som fastnade på bild.

 

 

Planering

Om en inte alltför avlägsen framtid (ett och ett halvt år sådär) fyller jag jämnt igen. Länge har jag haft en fundering på att hyra ett hus i främmande land och vara där en längre tid. I huset ska finnas plats för de besökare (som jag hoppas) vill ta sig dit och tillbringa lite tid tillsammans med mig och min familj. När jag presenterade idén för delar av familjen tyckte min äldsta dotter (hon som för några år sedan cyklade från Stockholm till Barcelona) att vi, dvs hon och jag skulle kunna cykla dit. Ju mer jag tänker på det desto mer lockande tycker jag att tanken är. Så nu har jag börjat fundera både på ny cykel och möjliga cykelvägar.  Att cykla till Frankrike måste väl till största delen vara nerförsbacke eller hur. Jag tänkte lite på det idag på långpromenaden med hunden. Eftersom jorden är rund så borde man alltid ha lite utförsbacke var man än befinner sig och i alla väderstreck. Så ser det ut så om man sticker en nål i en jordglob och tänker sig att nålen är just där man befinner sig. Om det inte är sydpolen eller så för då blir det en väldigt jobbig uppförsbacke istället. Men jag tänker att man bara snurrar lite på globen och så ordnar det sig. Och om mina tankar stämmer borde det ju bara vara att rulla ner till Medelhavet. Det måste vara någon hake men inte någon jag kan komma på  just nu.
Trevlig lördagskväll alla människobarn.

 

Nya Zeeland

Nya Zeeland är målet för vår resa. Det kommer att vara både kallt och varmt, soligt och regnigt, så det är inte alldeles lätt att packa rätt. Men eftersom vi kommer att åka bil så är vi inte så begränsade till att packa lätt vilket är tur eftersom det verkligen inte är min starka sida.  Sedan november har jag varit helt upptagen med att ta reda på så mycket som möjligt om vårt resmål . För när man nu åker till andra sidan jorden (för det är verkligen så) känns det snopet att missa precis det som man verkligen ville se.  Nu känns det som om vi börjar få kläm på det hela och det verkar vara en alldeles utmärkt mix av olika saker vi fått ihop och dessutom ganska mycket möjlighet för att ändra sig och göra annorlunda. Vi bokade resan och bil först och har sedan fyllt på med lite boende efter vägen. Det är högsäsong nu så på de riktigt turistiga ställena var det inte alldeles enkelt att hitta boende till rimligt pris om man inte vill bo i sovsal på vandrarhem förstås. Inget fel i det men vi känner att vi vill ha ett snäpp bekvämare om det är möjligt. 
Jag har velat åka till Nya Zeeland så länge jag kan minnas och om drygt en vecka ger vi oss iväg. Än känns det faktiskt lite overkligt.  Så för att hålla sig till det jag vet och begriper blir det ett nytt tulpanfotografi. Glad söndagkväll alla vackra människor.