Fotografier

Att utvecklas

Det har skrivits och förklarats på många ställen hur man lär sig nya saker, hur man utvecklas. Som att lära sig fotografera. Först är det svårt, sedan blir alla bilder man tar fantastiska. Efter ett tag tycker man inte att man kan någonting alls och att allt man fotograferar blir skräp. Jag har gått igenom alla de stadierna. Just nu känns det som om jag är tillbaka till stadiet där jag inte tycker att något blir speciellt bra.

Jag har försökt analysera vad det kan handla om och tror att jag saknar ett fokus. Jag känner att jag behöver ha ett mål, en tydlig intention med fotograferandet. Det räcker inte med att ta en bild om dagen jag behöver ha en tydligare riktning.

Som när jag väl hittat idén till vår senaste fotouppgift i Bildspråksgruppen. Då var det så roligt att ge sig ut och hitta bilden som sedan byggdes ihop till det som blev resultatet. Uppgiften var att fotografera i Chema Madoz anda. Som ni ser om ni följer länken var det en inte alldeles lätt uppgift.
Nu har jag beställt boken The Photographers playbook efter tips från en fotokompis. Jag hoppas och tror att den kan ge lite matnyttig inspiration.

Här nedan ser ni mina två bilder på Chema Madozuppgiften.

Läget

Idag cyklade jag till jobbet utan hjälm. Upptäckte det först när jag var på väg hem från jobbet. Då kunde inte komma på om jag hade haft hjälmen på morgonen eller om jag helt glömt den hemma. Det visade sig att jag inte hade tagit med den hemifrån. Jag kan fortfarande inte riktigt förstå hur jag kunde cykla så länge utan att märka något.

Häromdagen hände det som Bodil Jönsson skriver om i sin bok Tio tankar om tid, jag tappade alla mina bollar. Man kan jonglera med ganska många bollar men det finns en gräns, när den överskrids tappar man samtliga. Så de närmaste dagarna har jag varit fullt upptagen med att plocka upp bollarna en och en och försöka bringa någon form av ordning i det kaos som uppstår när man glömt allt man sysslat med och måste ta ett nytt avstamp i verkligheten. Inte vet jag om det hjälper att flytta runt pappren på skrivbordet och stoppa in ett och annat på sin rätta plats men det känns bättre och ser lite renare ut.

Jag vet inte om det är för att all energi går åt till att förhålla sig till den verklighet vi hamnat i som jag är så trött. Att det är därför jag inte använder all tid till sådant som jag vet att jag gillar. Träffa vänner på distans, skriva i bloggen, tänka, läsa, fotografera osv. Istället blir det mest att försöka hålla stånd mot oordningen med varierad framgång.

Men det finns ljusglimtar. Sparrisen växer både i landet och på min fönsterbräda. Jag har några uppdrag på jobbet som verkligen är stimulerande och utvecklande. Och att cykla i ca en timme om dagen gör gott för kropp och själ. Om nu bara de där andra cyklisterna kunde hålla sig hemma.

Bilder

Som du kanske minns har jag i år bestämt mig för att vara med och tävla i min fotoklubbs klubbmästerskap. Man får lämna in tre bilder och sedan hoppas att man valt rätt. Juryn ska anta (välja ut) en fjärdedel av de inlämnade bilderna i varje etapp, dock minst tre (3), utan inbördes rangordning. Av 133 inlämnade bilder blev 31 antagna och en av dem var en av mina inlämnade bilder.

Här är de tre bilder som jag lämnade in till tävlingen.

Den som blev uttagen är bilden i mitten. Bilden är tagen på Skogskyrkogården. Den översta bilden på lotusblomman är från resan till Franska Polynesien förra året. Och den understa bilden är tagen på torpet, när sädesärlan sitter på härbretaket.

Komfortzon

Det är tryggt och skönt att befinna sig inom sitt bekvämlighetsområde. Det där området där det mesta är förutsägbart och där man har en känsla av kontroll. Motsatsen är att bege sig ut i vildmarken, det där otäcka, oförutsägbara, där vad som helst kan hända.
Men om man aldrig vågar utmana sig och då och då hoppa ut i det där okända så missar man en hel del av det som är livet. I vildmarken kan oväntade möten leda till helt fantastiska saker och det som verkade så otäckt kan helt plötsligt få en helt annan framtoning.

De här våren har jag till vissa delar lämnat det trygga välbekanta och befinner mig på ett gungfly som kan antingen bära eller brista. Det är otäckt, spännande och förvånande nog inte riktigt så läskigt som jag trodde att det skulle vara. Det kanske inte är stort för andra men för mig är det en utmaning som jag hopppas ska få mig att växa och att lära mig så att det som förhoppningsvis blir bra kan bli ännu bättre.

En av mina utmaningar är att ta foton på människor. Jag är så obekväm med det att ingen annan heller känner sig bekväm och följaktligen inte heller vill vara med på bild. Jag kan inte säga att det går bättre men jag försöker åtminstone.

Nytt år nya möjligheter

Jag har nästan bestämt mig att delta i fotoklubbens klubbmästerskap. Förra året tog jag en paus men nu börjar jag bli lite sugen igen. Det svåra är att välja bilder när det inte är något tema. Det beror ju så mycket på vem det är jury hur bilderna bli mottagna. Den här bilden tror jag inte att jag ska tävla med även fast jag är väldigt förtjust i den. Men kill your darlings heter det ju så den får nog stå över den här gången.