blogginlägg

Köket kl 06:30

Det är lite lättare att komma upp på morgonen när man möts av ljuset och solen. Men det var ishavsvindar som blåste ute och termometern visade på nästan 10 minusgrader så det gällde att vara ordentligt klädd. Speciellt som dagen bjöd på en hel del utevistelse vilket inte är så vanligt för min del. Ibland var det snöyra och ibland klart solsken. En ombytlig dag på många sätt där jag och min kollega under dagen har rört oss från en söderkommun till en annan. 


Mode?

Det har visserligen varit en eller två plusgrader idag men jag jag förstår ändå inte hur man kan gå i små ankelsockor och låga skor utan att frysa om fötterna. Jag tror mig förstå att det är helt ute med vinterskor. Men hu för att klafsa omkring så här i den blöta snösörja som just nu täcker våra trottoarer. Jag tar risken att vara helt ute och håller mig till vinterkängorna ett tag till.

Lite vårkänsla

Så har mer än halva februari gått och för varje dag blir det ljusare och ljusare. Ändå är det nu vi är som allra tröttast. Vintern kostar på eller är det kanske mörkret som är det svåraste. Det känns som om det varit ovanligt solfattigt här i Stockholm den här vintern, att det har varit många dagar när solen liksom aldrig gick upp. Gråa, slaskiga och mörka dagar då jag saknat snön.  
Men nu gäller det att tanka ljus för att hålla ångan uppe tills våren kommer. Idag sken solen och snön som föll igår smälte och rann ner för taken. Talgoxarna gnisslar i träden, snödropparna tittar upp i rabatten utanför porten och livet känns plötsligt lite lättare att leva.

 

Glapp

Det är i glappet mellan det man är trygg med och det okända som de är så arbetsamt att befinna sig. Att sväva i den obekväma ovissheten är påfrestande men det där som det kan finnas möjlighet att utmana och att växa. Det gäller att stå ut, att uthärda. Av olika anledningar har jag blivit påmind om hur det var för mig för länge sedan. Det var så mycket som inte var tydligt, inte färdigt och väldigt smärtsamt. Alla andra verkade veta, ha en riktning och ett tydligt mål. För mig var det bara att överleva, att hålla för näsan och hoppa. På något sätt gick det även om vägen var långt ifrån spikrak.

Jag har alltid haft en känsla av att vara steget efter. Inte så mogen, inte så välformulerad, inte så cool som de andra, vilka de nu var. Nu efter att ha levt i snart 60 år kan jag bara se att det blivit lättare med åren. Man behöver inte vara så mogen och välformulerad och det där coola kan man absolut klara sig utan. Man kan komma lite efter det gör ingenting. Och jag är inte längre rädd för att ta plats, att våga. Ibland hoppar jag till och med utan att hålla för näsan och det går bra det också. Det är bara så tråkigt att det ska behöva ta nästan ett helt liv att komma fram till det. Jag önskar att jag kunde dela med mig till de som behöver veta men det är som med erfarenheter en kunskap man erövrar när det nästan är försent. Det verkar som om man måste komma på det själv. 

Turist

Att vara turist i sin egen stad är något som vi alltför sällan ägnar oss åt.  Man kan undra varför det är så för när vi väl kommer till skott är det både roligt och lärorikt.  I lördags var en sådan dag när vi kom oss för att blanda oss med de övriga turisterna i Gamla Stan. Kungliga slottet var målet och en visning av representationsvåningarna stod på programmet.  Tyvärr var vissa av dem stängda inför veckans Isländska stadsbesök men vi fick trots det se och lära oss en hel del. De svenska turisterna på slottet var lätträknade och vi var de enda på visningen som utfördes av en utmärkt och pratglad guide som tog god tid på sig genom de rum som stod öppna för visning. 

Efteråt var det hög tid för lunch. Vi fortsatte på kulturtemat och begav oss till den Gyllene Freden en av Stockholms äldsta krogar. Där avnjöt vi en god lunch för att sedan mätta och nöjda återvända till Enskede.

Här är en bild speciell till dig Znogge, den finns fortfarande kvar på samma plats. 

 

Onsdag

Onsdag och vitt av frost utanför fönstret. Så vacker världen blir när vi slipper det bruna. våta, leriga. Det är som att komma till någon annanstans. Det blev för mörkt att fotografera frosten ute så jag tog in några blomställningar. Det var svårt att vara tillräckligt snabb men några bilder blev det i alla fall.

Idag har jag haft min första sjukdag på sexton månader det kan man väl tycka är helt ok. Men efter att medicinerat och sovit i nästan 12 timmar så känner jag mig så gott som frisk så det blir nog till att kliva iväg i ottan imorgon. Men då är det ju redan torsdag och nästan helg.  Dessutom har jag roliga saker att ta itu med på jobbet. Hoppas att du också får en trevlig torsdag.  

Nytt år

Nytt år och det har redan gått en hel vecka. Det blev ingen nyårshälsning på bloggen och det blev dåligt med besöken hos alla mina vänner på nätet. Vi kurade i mörkret på torpet. Spelade Mah Jong, åt och drack gott och klev in i en annan rytm i en annan verklighet. Att uppkopplingen på torpet är av snigelkaraktär gjorde det mycket enkelt att släppa taget om livet på de sociala nätverken och hänge sig åt här och nu. Det blev en sådan framgång att det fortsatte här hemma av bara farten. Jag startade en stickning med komplicerat mönster som gjorde det helt omöjligt att göra något annat än att sticka. Jag har också ägnat en hel del tid åt julpusslet som trots det är långt ifrån klart. Båda dessa aktiviteter har gjort att datorn lämnats i stort sett orörd på skrivbordet. Men inte helt, för jag laddar fortfarande upp en bild om dagen på Blip en helt klart beroendeframkallande  sysselsättning. 

Vad jag kan konstatera när jag blickar tillbaka på 2017 är att det var ett riktigt bra år. Kanske inte sett ur globalt, eller ens regionalt perspektiv men rent privat var det ett lyckat år. Jobbet är fortfarande fantastiskt skoj och det fungerar faktiskt bättre än väntat att arbeta heltid. Vi reste till Nya Zealand, en resa som jag länge velat göra och som verkligen blev lyckad på alla sätt. Jag klarade av att ha semester istället för sommarlov och upptäckte att det inte alls är så tokigt att arbeta på sommaren. Vi var en del på torpet och hade en väldigt lyckad sommarfest där i augusti. Vi fick besök av vänner och åt många trevliga middagar både här hemma och ute på restaurant. Jag var inte sjuk en enda dag, inte ens förkyld, på hela året. Så nog kan jag konstatera att så mycket mer kan man inte önska sig. Nu ser jag fram emot ett spännande 2018 med allt vad det kan föra med sig. 

En rolig sak hände idag då jag fick se en domherre för första gången på 28 år. Det är som du förstår inte så frekventa här hemma hos oss. Fåglarna var snabbare än jag så bilden är lite suddig. Men man ser i alla fall att det är en domherre. 

 

Onsdagsfundering

Utveckling är det alltid positivt?  Jag kan ibland känna mig så trött på att man alltid ska blicka framåt, alltid vara på väg. Jag tänker på barnens utvecklingssamtal där man varje år skulle sätta mål för det kommande året. Där det kändes som de aldrig fick vila i att det faktiskt var bra som det var. Att resultaten var goda och att de gjorde ett gott arbete. Istället för att rusa iväg och tappa bort det som faktiskt håller måttet och som är bra kan utveckling vara att vi återupptäcker det och använder oss av det som fungerat. Jag kan tycka att vi alltför ofta kastar oss över förändringen, ut med det gamla in med det nya. Istället för att göra ett avstamp i att vi kanske behöver ändra på vissa saker för att…..och då fundera över vad kan fungera att vi tar med och vad måste vi faktiskt göra på något annat sätt. Är det här alltid utveckling eller kan det istället handla om anpassning till den verklighet som råder. Man ska inte vara så rädd för att återanvända goda idéer, det som fungerar ska man vara rädd om.