Funderingar

Mitt i morgonrusningen

När jag tidigt på morgonen kliver på tunnelbanan lite söder om söder, sitter han där och knackar koncentrerat på tangenterna. Datorn lyser och han är helt uppslukad av sitt arbete. Vid Slussen går många människor av och andra kliver på. Han arbetar vidare tillsynes ostörd mitt i morgonrusningen. Vi passerar Rådmansgatan och det är lite glesare i vagnen. När tunnelbanetåget stannar vid Odenplan och jag stiger av arbetar han fortfarande utan att se upp, han har inte tittat upp en enda gång sedan jag klev på för tio stationer sedan. Jag får en känsla av att han har tunnelbanan som sin arbetsplats. Att han hela dagarna reser från Hagsätra till Vällingby fram och tillbaka helt försjunken i sitt arbete och helt omedveten om sin omgivning. Jag undrar så vad det är han skriver. 

Nyponros

Nyponrosen har slagit ut mitt framför näsan på mig och utan att jag märkte det. Inte förrän det redan var ett faktum såg jag att det hade hänt. Hur kan det komma sig att de små skeendena i livet är så svåra att få tag på, att allt det som händer oss med små bokstäver passerar så oförmärkt förbi? Det finns (eller fanns) ett folk i Stilla havet som i sitt språk saknar ord för det pågående. Jag har funderat en del på det genom åren. Det har att göra med funderingar på hur ens världsbild färgar av sig på språket. Är det världen som ger mig språket eller är det tvärtom? Och hur blir min syn på världen, livet och döden och allt som ryms i det om jag bara kan prata om det som är och aldrig om det som är på väg att bli? Hur blir det om tillvaron är ett pärlband av stationer utan någon förflyttning däremellan. Jag har försökt tänka mig in i det men det är så svårt att frigöra sig från sitt eget språk, sin egen medvetenhet. Jag kan helt enkelt inte förstå hur en sådan tillvaro skulle te sig. Och under tiden som jag funderar händer just det. Först var det en knopp och nu är det en nyponros så egentligen är det kanske inte mer komplicerat än så.

Långsammare

Nu när häggen har blommat över och maj månad snart övergår i juni hoppas jag på ett lite lugnare tempo. Ja jag veta att det är jag själv som skruvar upp takten eftersom jag har så svårt att ta bort, att skala av. Jag vill ha alla lager av löken inte bara det yttersta. Men nu ska jag verkligen försöka sakta ner på stegen, bli lite mer iakttagande och se om jag kan hitta några nya funderingar på vägen. Jag kanske kan ta bussen hem (det tar lite längre tid) eller sätta mig ner på något fik på väg till tunnelbanan och spana på alla som passerar. Möjligheterna är oändliga men först ska jag plantera om tomaterna.

Äntligen vår

I tystnaden, i fågelsången och humlesurret. Där har jag varit och arbetat med kroppen. Där har jag vilat på trappan och bara varit i våren. Andats, följt citronfjärilens färd från vårlök till vårlök. Sett sädesärlan dyka ner från härbretaket på jakt efter byggmaterial till det nya boet. Lyssnat på rödhakens fantastiska drillar och försökt få syn på honom där högt upp i körsbärsträdet. Plockar murklor i skogen. Jag vet att man inte bör äta dem men struntar i det. Förväller dem fyra gånger  och njuter av såsen. Brännässlorna invaderar så som de gör varje vår. If you can’t beat them join them, men hur applicerar man det på brännässlor? Och om man skulle göra något bra av dem så finns där gränser för hur mycket nässelsoppa man klarar av att sätta i sig på en säsong. Jag har nässlor som mer än väl täcker en livstids behov av nässelsoppa. Vänder nässlorna ryggen och kryper omkring bakom huset för att fånga den optimala vitsippsbilden, ger upp och återvänder till trappan. Lyckas få syn på rödhaken som dessutom fastnar på bild. Sitter på trappan, i solen med en kopp te och njuter av våren. 

 

Mellanrum

Det är en underskattad företeelse, mellanrummet. Men det är i mellanrummet det händer, i det vakuum som uppstår när man lämnat det ena och är på väg till det andra. När tanken stillnar och man inte vet vart man egentligen är på väg men att man är det. Mellanrummet är allt annat än tomrum. Mellanrummet är fyllt av kreativitet och obanad mark. Mellanrummet lämnar alla möjligheter öppna och gör livet möjligt och drömmar verkliga. Det är den plats i tillvaron  som jag kan längta till och som kan uppenbara sig var och när som helst. Att ställa in sig på mellanrum är att omfamna livet. Det är att öppna sig för det oväntade, för överraskningen som kan göra att du måste ompröva allt. Att välkomna mellanrummet är att våga leva.

Dagen efter

Efter den tumultartade dagen igår där det åter visade sig att vi i Sverige inte kan räkna med att vara förskonade från det urskillningslösa våldet (om det nu var någon som trodde det) är det nu en ny dag. En dag som för vissa är helt förändrad och för oss andra tuffar på som vanligt. Och det är väl det vi måste göra, tuffa på som vanligt och visa ondskan att vi inte låter oss kuvas. Som för att understryka den dämpade stämningen är har himmelen under dagen mestadels varit grå men med inslag av blå fläckar då och då. Det blå kan stå som symbol för alla de medmänskliga handlingar som gjordes under gårdagen. Människor visade varandra omsorg och hjälptes åt i det kaos som rådde när inga kommunala färdmedel stod till buds och det var svårt att ta sig hem. 

En sak som blev uppenbar för mig var att ingen, i alla fall inte i min närhet, visste var man kan inhämta den mest relevanta och sakliga informationen i en krissituation som den igår. Förr i tiden (ja jag är så gammal att jag kan skriva så) fanns det information i telefonkatalogen om hur man skulle bete sig. Var man skulle få information i en krissituation. Telefonkatalogen delades ut till alla hushåll. Men hur gör man nu. Jag slog på radion P1 (förr var det P2 man skulle lyssna på har jag för mig). Sonen som är en annan generation valde P3 men även det kändes rätt i mina öron. Att däremot ta popuppnotiser från kvällstidningar och annat som sanning känns främmande för mig. Därifrån kom de mest en massa fragmentariska rykten. Jag visste, men tänkte inte då på, att myndigheten MSB- myndigheten för samhällsskydd och beredskap finns. Vad jag inte alls visste var att det finns en sida,  krisinformation.se , som förmedlar information från myndigheter och andra ansvariga till allmänheten före, under och efter en stor händelse eller kris. Det finns också en mobilapp. Det kan också vara bra att veta att de finns på facebook och twitter också. Men jag hoppas innerligt att jag aldrig ska behöva använda den här nya kunskapen.

 

Uppför

När jag går till jobbet så är det både uppför och nerför precis som i livet. Sista biten är en svag, svag uppförsbacke. Det lutar så lite att det knappast märks. Ibland kan det kännas så, att allt är helt ok men att det trots det är lite, lite motigt. Lite, lite uppförsbacke på något sätt. Ofta kan man inte sätta fingret på vad det beror på. Det tar liksom bara emot. Men kanske är det så att vi kan behöva de där uppförsbackarna. Man får lite bättre flås och uthålligheten ökar. Och var skulle vi hamna om det bara var nedför hela tiden. 

 

 

Tidszon

Att förflytta sig mellan tidszoner fungerar olika lätt för olika människor. Jag har haft relativt lätt för att hitta in och ut i de olika tiderna. Kanske för att jag (oftast) har lätt för att sova. Den här gången gick det relativt enkelt att åka iväg och hamna rätt, vi var lite trötta i början men ganska snart var vi så att säga rätt i tid. Men nu när vi har återvänt hem har det hänt något med min inre klocka. Jag brukar vara morgon trött och kvälls pigg. Men min inre klocka har låst på minst en halvtimme fel. Jag vaknar innan klockan ringer på morgonen och redan innan klockan är nio på kvällen känner jag hur ögonlocken blir tunga och jag längtar efter att få sova. Vad har hänt? Det är helt obegripligt och inte så lite knepigt. Att vakna tidigt på morgonen känns helt ok men att vara så trött på kvällen är opraktiskt, ineffektivt och väldigt störande för en inbiten nattuggla. Jag hinner inte med någonting, vilket är ytterligt irriterande.  Så ni kvällströtta hur gör ni för att få dygnet att räcka till. Alla knep mottages med tacksamhet för det här tillståndet verkar inte ge sig i första taget.

Planering

Om en inte alltför avlägsen framtid (ett och ett halvt år sådär) fyller jag jämnt igen. Länge har jag haft en fundering på att hyra ett hus i främmande land och vara där en längre tid. I huset ska finnas plats för de besökare (som jag hoppas) vill ta sig dit och tillbringa lite tid tillsammans med mig och min familj. När jag presenterade idén för delar av familjen tyckte min äldsta dotter (hon som för några år sedan cyklade från Stockholm till Barcelona) att vi, dvs hon och jag skulle kunna cykla dit. Ju mer jag tänker på det desto mer lockande tycker jag att tanken är. Så nu har jag börjat fundera både på ny cykel och möjliga cykelvägar.  Att cykla till Frankrike måste väl till största delen vara nerförsbacke eller hur. Jag tänkte lite på det idag på långpromenaden med hunden. Eftersom jorden är rund så borde man alltid ha lite utförsbacke var man än befinner sig och i alla väderstreck. Så ser det ut så om man sticker en nål i en jordglob och tänker sig att nålen är just där man befinner sig. Om det inte är sydpolen eller så för då blir det en väldigt jobbig uppförsbacke istället. Men jag tänker att man bara snurrar lite på globen och så ordnar det sig. Och om mina tankar stämmer borde det ju bara vara att rulla ner till Medelhavet. Det måste vara någon hake men inte någon jag kan komma på  just nu.
Trevlig lördagskväll alla människobarn.