Funderingar

Tankar och funderingar

När jag går till tunnelbanan på morgonen får jag ofta tankar och funderingar som jag har för avsikt att dela med mig av här på bloggen. De är vanligtvis väldigt välformulerade i mitt huvud men sedan på kvällen när jag kommer hem är de helt försvunna, puts väck. Det är bara minnet av att jag haft en tanke som finns kvar. Jag har tänkt att jag ska prata in de där funderingarna i mobilen för att behålla dem men det har inte blivit av.  Det är retligt att de inte låter sig fångas utan bara slinker ur greppet som hala ålar.  Så trots att jag vet att jag tänkte en massa saker om språk och tänkande när jag i morse lyssnade på Filosofiska rummet så har jag i skrivandes stund inte den blekaste aning om vad de var. Men lyssna gärna på programmet för det var väldigt intressant det kommer jag i alla fall ihåg. 

FILOSOFISKA RUMMET

Tåg

Nu är jag där i mellanrummet igen, den här gången är det på ett tåg. Ett tåg som med mycket hög hastighet rör sig mellan Göteborg och Stockholm. Vi reser 1:a klass vilket innnebär att sätena är bredare och känns en smula mjukare än de i 2:klass. Det där med mjukheten kan vara en inbillning men hur som helst känns det inte riktigt som om jag med mina 153 cm fyller ut mitt säte. Att sitta här känns ungefär som att hasa runt i förstora skor. Utanför sveper ett snöfritt landskap förbi där sol och regn avlöser varandra.

Jag njuter av resan, av mellanrummet. Det är vilsamt att omslutas av sätet, tjuvlyssna på samtal och småslumra en stund. Tåg är ett trivsamt sätt att färdas.

Glapp

Det är i glappet mellan det man är trygg med och det okända som de är så arbetsamt att befinna sig. Att sväva i den obekväma ovissheten är påfrestande men det där som det kan finnas möjlighet att utmana och att växa. Det gäller att stå ut, att uthärda. Av olika anledningar har jag blivit påmind om hur det var för mig för länge sedan. Det var så mycket som inte var tydligt, inte färdigt och väldigt smärtsamt. Alla andra verkade veta, ha en riktning och ett tydligt mål. För mig var det bara att överleva, att hålla för näsan och hoppa. På något sätt gick det även om vägen var långt ifrån spikrak.

Jag har alltid haft en känsla av att vara steget efter. Inte så mogen, inte så välformulerad, inte så cool som de andra, vilka de nu var. Nu efter att ha levt i snart 60 år kan jag bara se att det blivit lättare med åren. Man behöver inte vara så mogen och välformulerad och det där coola kan man absolut klara sig utan. Man kan komma lite efter det gör ingenting. Och jag är inte längre rädd för att ta plats, att våga. Ibland hoppar jag till och med utan att hålla för näsan och det går bra det också. Det är bara så tråkigt att det ska behöva ta nästan ett helt liv att komma fram till det. Jag önskar att jag kunde dela med mig till de som behöver veta men det är som med erfarenheter en kunskap man erövrar när det nästan är försent. Det verkar som om man måste komma på det själv. 

Snart jul

När jag var yngre fanns många måsten vad gäller jul. Då skulle allt vara skinande rent till julafton. Julklappar med rim, nystädat med rena gardiner och nytvättade lakan, hembakat och hemlagat. Att jag själv var tämligen utschasad spelade ingen roll. Jag vet inte vad som gjorde att jag tog mitt förnuft till fånga och nu tar lite lättare på det här med jul. Kanske var det att sonen redan för över tio år sedan deklarerade att han inte ville ha några julklappar vilket gjort att restan av familjen gått i samma spår. Jag tror i alla fall att det hjälpte mig att få ett annat perspektiv på julhelgen.
Att få vara ledig och strosa runt i morgonrock hela dagen om man så önskar. Att få träffa alla dem som man bryr sig mest om i världen. Att få äta god mat och få vara tillsammans det är det som är viktigt för mig. Om gardinerna är lite solkiga eller om det finns en annan annan dammtuss i hörnen spelar mindre roll. Det är i alla fall så mörkt så att de inte syns. Men ett måste är att göra några väl utvalda julkakor. I år har de anpassats så att de är veganska och i två av tre fall är det ingen som helst smakskillnad. I det tredje fallet tror jag att det beror på att äggula är svårt att ersätta. Kakorna blev blekare än vanligt och smakar inte riktigt som de brukar men goda är de och det är väl det som är det viktiga.

 

 

Ensam hemma

Att vara ensam hemma utan någon att ta hänsyn till och utan några bestämda programpunkter är att tappa orienteringen en smula. Dagen blir konturlös och utan något att förhålla sig till går tiden ganska sakta och jag blir rastlös. Jag har hört att det är viktigt att man som nybliven pensionär, eller kanske dagledig av andra anledningar, skaffar sig rutiner.  Att man mår bra av att ha någon form av skelett att hänga upp sin dag på. Redan efter knappt en halv dag känner jag att det nog är rätt.

Jag tänker sedan att min rastlöshet egentligen mer handlar om vår tid och vårt (mitt) tempo. Att det arbete jag behöver göra är att inte göra något alls. Att jag är färgad av det snabba, ombytliga. Jag har försökt att gå lite långsammare och att inte bli irriterad på de som strosar. Jag har då upptäckt att jag är helt inkompetent på strosandets område. Jag gissar att min inkompetens handlar om att jag inte försökt tillräckligt. Det skulle helt klart kunna vara ett förbättringsområde.

En sak jag är bra på är att vänta. Men nu när jag är alldeles ensam så behöver jag inte göra det, det är hela tiden jag som bestämmer. Det är det som jag tänker och vill som är måttstock och mall. Vill jag göra något på minuten så är det bara att sätta igång. Det är här vilsenheten sätter in. Att bara behöva orientera sig mot sig själv och inte ha någon annan att förhålla sig till det är på något märkligt sätt väldigt arbetsamt.

 

 

Onsdagsfundering

Utveckling är det alltid positivt?  Jag kan ibland känna mig så trött på att man alltid ska blicka framåt, alltid vara på väg. Jag tänker på barnens utvecklingssamtal där man varje år skulle sätta mål för det kommande året. Där det kändes som de aldrig fick vila i att det faktiskt var bra som det var. Att resultaten var goda och att de gjorde ett gott arbete. Istället för att rusa iväg och tappa bort det som faktiskt håller måttet och som är bra kan utveckling vara att vi återupptäcker det och använder oss av det som fungerat. Jag kan tycka att vi alltför ofta kastar oss över förändringen, ut med det gamla in med det nya. Istället för att göra ett avstamp i att vi kanske behöver ändra på vissa saker för att…..och då fundera över vad kan fungera att vi tar med och vad måste vi faktiskt göra på något annat sätt. Är det här alltid utveckling eller kan det istället handla om anpassning till den verklighet som råder. Man ska inte vara så rädd för att återanvända goda idéer, det som fungerar ska man vara rädd om.

Funderar

Det händer ganska ofta att jag funderar på saker som jag tänker att jag ska skriva om här på bloggen. Men när jag väl är hemma och sätter mig ner för att sätta dem på pränt är själva tanken puts väck. Det är så förargligt för ofta är det, naturligtvis, en alldeles enastående fyndig betraktelse som slunkit ur greppet och ålat iväg utom räckhåll. De hjälper inte att i tanken vandra tillbaka och försöka hitta spår efter den. Funderingen är helt enkelt lika borta som informationen på en kraschad hårddisk. Eller så är det som med en hel del information nuförtiden, den finns där någonstans det är bara jag som tappat sökvägen och inte har rätt adress. 

Jag läste idag att några vetenskapshistoriker beskrivit hur ”den ökande kapaciteten att hantera information leder till att mer information skapas, vilket i sin tur skapar ett informationsöverflöd, som kräver nya uppfinningar för att tyglas” . Det fick mig att fundera på vad information egentligen är och vem som blir informerad.  Kan det inte snarare vara så att tillgången till information och möjligheten att snabbt sprida den gör att mängden ökar fr var och en av oss men kanske inte på det stora hela. 
Jag tänker att det är som med materia. Det kommer inte till någon i universum utan den bara ombildas till något annat, mängden är konstant. En tanke som alltid har haft en tröstande effekt på mig. Man försvinner inte från jordens yta utan man bara omvandlas till något annat. En solros kanske eller lite bördig jord där det kan växa spetskål.  Möjligheterna känns oändliga. Undrar just om man får tillfälle att välja. 

Kompost

Satt och tittade på Instagram idag och slogs av alla vackra bilder och vänliga ord. Är det verkligen så som vardagen ser ut hos er andra? Jag är inget undantag i detta fall utan publicerar också sådant som jag tycker ser fint eller roligt ut och duckar för det där allvarliga och svåra. Men nu kände jag en längtan efter gräl, tårar och arga barn med rinnande näsor. Sedan fick jag en sådan lust att publicera bilder på sopor och skräp som en motvikt till allt det där fina. Det blev en bild rätt ner i kompostpåsen som på inget sätt motsvara det som jag egentligen var ute efter. Lite deppigt att till och med kompost kan vara vackert men man kan inte få allt här i världen. 

 

Kreativitet

”Man kan aldrig få för många brädor” heter en bok jag läste för mina barn när de var små. Där berättas om några barn som bygger tillsammans. Gruppen utökas hela tiden, alla får vara med. Det hela börjar i ganska liten skala men växer och växer och blir till slut en helt fantastisk skapelse. Hela samhället är med och hjälper till så att barnen får material till sitt stora byggprojekt. Under 70-talet fanns det bygglekar. Det var platser med brädor och verktyg och vuxna, där barn och ungdomar kunde låta fantasin flöda. Jag vet inte riktigt när det blev farligt, men bygglekarna försvann och ersattes av lekplatser med färdiga saker att leka med. Jag tänker på det när jag går förbi en annexskola som ligger alldeles bredvid där jag bor. Nu i vår har man arbetat med att göra iordning gården. Ett helt gäng har arbetat hårt med att sätta dit diverse lekredskap och fixa gräs med tydlig markering till stensättningen. Jasminbusken är borta och man har fri sikt över hela lekytan.
Jag växte upp bland farliga verktyg. Bland brädor och spik. Alla mina idéer togs på stort allvar och jag lärde mig att man alltid ska göra en ritning först. Många projekt kom och gick. Vi byggde en häst som vi släpade med till brevlådan (hu så tung den var). Ett hus på pålar i backen ner till sjön har jag byggt. Där fanns en väggfast säng och plats för ungefär en person. Minns inte om jag någonsin sov över där.  Tillsammans med barnen byggdes en plattform högt upp mellan björkarna där det övernattades och bjöds på saft och kakor. 

Jag känner mig lite deprimerad när jag ser gården på annexskolan. Kaoset med buskar, gräs och sand är försvunnet och ersatt av ordning och reda. En miljö som i mina ögon inte alls uppmuntrar till skapande och kreativitet. Jag skulle önska alla barn en rörig bygglek med såg, hammare och spik. Buskar och hemliga rum. Hängmattor och dammar med vatten i. Men jag förstå att det är säkert alldeles för farligt för barnen idag. Och att om någon skulle göra sig illa så skulle ansvar utkrävas och någon få stå till svars. Så för att slippa det, offrar vi kreativiteten och skapar lusten och gör en tillrättalagd, säker skolgård.