Torpet

Under ytan

Det är svårt att ha koll på allt som döljer sig under markytan. Oftast har det verkligen ingen betydelse att man inte vet men ibland kan det göra skillnad. Förra helgen slet vi med att såga ner ett helt gäng med vildvuxna vresrosor för att göra plats åt det som förhoppningsvis ska bli en syrenhäck. Men eftersom rötterna blev kvar kommer det inte att dröja länge förrän rosorna vuxit upp igen. Jag vet att det är ett hästjobb att gräva upp dem för hand så igår bad jag grannen komma med sin grävskopa. Ett snabbt jobb att vända upp alla rötter så skulle jag sedan släpa ner dem till eldningshögen. Finns det något under här som jag behöver ta hänsyn till undrade han innan han började gräva. Nej inte alls svarade vi, intet ont anande. Så började han gräva och redan efter första taget var vår telefonledning kapad i två delar. Idiotiskt att ha den där i åkerkanten och ännu mer idiotiskt att den låg på bara ca 1 dm djup. Nåväl han grävde vidare väldigt väldigt försiktigt. Och tänk vilken tillgång det är att ha en trevlig och händig granne som inte bara har grävmaskin utan också kan fixa telefonledningen,  så nu fungerar telefonen igen. Och vresrosorna de ligger nu på eldningshögen. Och jag ska försöka forska i vad mer som döljer sig under ytan hos oss på landet.

På riktigt

För många år sedan skrev jag hur jag satt på torptrappan och tittade på ett råddjur som betade i kohagen. Hur dottern lånade kikaren och gjorde sin egen utflykt i våren. Hur hon säger att här kunde jag sitta i evigheter bara för att nästa sekund skutta iväg för att borsta tänderna. Nu sitter jag återigen här på torptrappan och tänker just så. Här vill jag sitta i i evighet och bara glo. Solen som värmer kroppen, körsbärsblommen, glittret från sjön som anas mellan björkarna, fågelsång och humlesurr. Det är som en bubbla att vila i,  som ett andningshål i verkligheten. Men det här är på riktigt även om jag är medveten om att alla inte har tillgång till en torptrappa att sitta och glo på. Och rätt som det är är det dags att packa ihop och åka tillbaka till stan och det som också är min verklighet. Den kan vara irriterande är kort den där evigheten. 

Om du är nyfiken så finns texten jag skrev för länge sedan här.

Fågelliv

Under några spännande veckor har jag haft förmånen att följa familjen Grå Flugsnappare på nära håll. Från det första förvånande mötet då jag upptäckte att hade bo på en av stockarna på uteplatsen där de låg och ruvade tills dess att ungarna igår flög ur boet.

Det här är när jag först upptäckte dem. Jag tror att vi blev lika förvånade båda två.

Grå Flugsnappare

Så fort jag närmade mig uteplatsen var jag bevakad.

Grå Flugsnappare-2

Det visade sig att det var fyra ungar i boet.

Grå Flugsnappare-3

De blev  väldigt irriterade på att jag var där och fotograferade och försökte på alla sätt få mig därifrån.

Grå Flugsnappare 2

När jag smög bakom rullgardinen var det lättare att ta bilder utan att de märkte. För om de såg att jag var där varnade föräldrarna och då satt ungarna stilla som om de var uppstoppade. De kunde sitta så nästan hur länge som helst jag gissar att de inte började röra sig förrän föräldrarna sa till att det var fritt fram.

Grå Flugsnappare-6

Igår på förmiddagen började ungarna att flaxa i boet. Jag tänkte att nu flyger de snart iväg.

Grå Flugsnappare-5

Jag satt bakom rullgardinen när jag hörde en duns. det var den första ungen som vågat ta sig ur boet. Senare följde de andra efter. På kvällen var två försvunna och två satt högt uppe under taknocken.

Grå Flugsnappare 1

Imorse låg en av dem döda på golvet nedanför och den andra satt fortfarande kvar högt däruppe. Av föräldrarna syntes inte ett spår.  Fågeln satt där hela dagen men sent på kvällen när jag tittade efter var den borta.

Grå Flugsnappare-7

Vill du veta mer om Grå Flugsnappare klicka här

Dagarna går……

Dagarna går, en del blir gjort och annat inte. Jag funderar över hur man bäst använder sin ledighet. Men redan formuleringen, att använda, blir lite ångestfylld. Kanske det bästa är att bara flyta med. Att lyssna på regnet, att ta tillfället i akt och följa en pytteliten spindel med blicken när den klättrar upp och ner mellan rosen på bordet och lampan. Fundera över om det är möjligt att fånga den på bild, försöka men den är för snabb för manuellt fokus och för liten för att få fatt på med autofokus. Och vips är den försvunnen. Det är så tyst så att jag nästan hör den, tystnaden. Ute har det slutat regna, mitt te kallnar i koppen. Jag är strängt upptagen med att vara, att andas, att lyssna och att njuta. Njuta av att dagarna går, och av att en del blir gjort men att jag kommer att ha en del kvar. Det är sommar på torpet.

Regn på torpet

217 Fänkål

I trädgårdslandet

I trädgårdslandet växer det så att det knakar. I alla fall i delar av det. Ser fram emot sockerärtor, butternutpumpa, fänkål och vattenmelon. I natt ska det regna så jag slipper vattna det är extra bra på alla sätt.  Idag skördar vi sallad, ruccola och senap.

Trädgårdslandet 2016

Fönster

Gamla hus, gamla fönster och ständigt något som behöver lite mer omvårdnad. Att renovera fönster är inte alls min grej men en sådan sak som med jämna mellanrum behöver göras. Man måste vara så försiktig och det ligger inte riktigt för mig. Det känns som om jag när som helst kommer att spräcka en ruta sa jag till maken. Det tog inte ens en minut så var det ett faktum, en ruta spräckt. Nu blir det ett besök hos glasmästaren imorgon. De ska väl också leva, glasmästarna.

Fönster (1 av 1)

Tillbaka på topet

Efter Skottlandsresan har jag nu landat. Det vill säga jag är tillbaka på torpet. Idag har Sörmland ( i alla fall den del där jag är) visat sig från sin allra bästa sida. Det har inte bara bjudits på sol och ett visst mått av värme utan också en backe full av kantareller och  ett trädgårdsland fyllt av morötter, sockerärtor, sallad och pyttesmå väldigt goda sommarsquash. Och som om det inte skulle vara nog växer det blåbär i överflöd precis utanför knuten.  Idag blev det en riktig gourmetmiddag i trädgårdsmöbeln med utsikt över sjö och hagar.

Middag (1 av 1)

 

Torpliv

Ensam på torpet, det är både arbetsamt och befriande. De första dagarna går åt till att bemästra jante. Mestadels genom att göra alla de där måstena som jag bär med mig. Jag arbetar med kroppen och gör goda dagsverken med lien. Det är något vilsamt när jag får in rytmen med lien.
Först på fjärde dagen kan jag börja tänka, först på fjärde dagen är det jag som bestämmer. Jag är förvånad över att det tar så lång tid att återerövra långsamheten, tankarna, sommarens små mirakel och den nära horisonten. Sitter länge på gräset på spaning efter var den lilla fågeln (som jag gissar är en grå flugsnappare) har sitt bo. Han är listigare och mer uthållig än jag är så jag vet fortfarande inte  blev bara lite fuktig i baken. Själv boar jag på torptrappan eller i schersminbusken. Synlig för alla som kommer förbi.
Där på torptrappan tar jag paus och läser om människors vidrigheter i Majgull Axelssons bok ”Jag heter inte Miriam”.  Förundras över att jag är en fri människa som kan sitta här på torptrappan mätt i magen bland fågelkvitter och humlesurr. Det finns så mycket  i livet och i sommaren att ta tillvara.

Shersmin (1 av 3)

Shersmin (2 av 3)

Shersmin (3 av 3)