Kreativitet

”Man kan aldrig få för många brädor” heter en bok jag läste för mina barn när de var små. Där berättas om några barn som bygger tillsammans. Gruppen utökas hela tiden, alla får vara med. Det hela börjar i ganska liten skala men växer och växer och blir till slut en helt fantastisk skapelse. Hela samhället är med och hjälper till så att barnen får material till sitt stora byggprojekt. Under 70-talet fanns det bygglekar. Det var platser med brädor och verktyg och vuxna, där barn och ungdomar kunde låta fantasin flöda. Jag vet inte riktigt när det blev farligt, men bygglekarna försvann och ersattes av lekplatser med färdiga saker att leka med. Jag tänker på det när jag går förbi en annexskola som ligger alldeles bredvid där jag bor. Nu i vår har man arbetat med att göra iordning gården. Ett helt gäng har arbetat hårt med att sätta dit diverse lekredskap och fixa gräs med tydlig markering till stensättningen. Jasminbusken är borta och man har fri sikt över hela lekytan.
Jag växte upp bland farliga verktyg. Bland brädor och spik. Alla mina idéer togs på stort allvar och jag lärde mig att man alltid ska göra en ritning först. Många projekt kom och gick. Vi byggde en häst som vi släpade med till brevlådan (hu så tung den var). Ett hus på pålar i backen ner till sjön har jag byggt. Där fanns en väggfast säng och plats för ungefär en person. Minns inte om jag någonsin sov över där.  Tillsammans med barnen byggdes en plattform högt upp mellan björkarna där det övernattades och bjöds på saft och kakor. 

Jag känner mig lite deprimerad när jag ser gården på annexskolan. Kaoset med buskar, gräs och sand är försvunnet och ersatt av ordning och reda. En miljö som i mina ögon inte alls uppmuntrar till skapande och kreativitet. Jag skulle önska alla barn en rörig bygglek med såg, hammare och spik. Buskar och hemliga rum. Hängmattor och dammar med vatten i. Men jag förstå att det är säkert alldeles för farligt för barnen idag. Och att om någon skulle göra sig illa så skulle ansvar utkrävas och någon få stå till svars. Så för att slippa det, offrar vi kreativiteten och skapar lusten och gör en tillrättalagd, säker skolgård.

 

10 svar

  1. Den där boken skulle jag vilja få tag på. Den känner jag inte igen …
    Men resten känner jag igen mycket väl.
    Jag minns min barndom som full äventyr och kreativitet. Det byggdes kojor och klättrades i träd … Vi var alltid ute. Ingenting var omöjligt och aldrig behövde man ha tråkigt (även om man hade det ändå i vissa stunder). T.ex om vi inte hade någon gungbräda så tog vi en planka och la över en sten … så var det problemet löst. 😉
    Vi var alltid ute och hittade på saker, och med dagens mått mätt så levde vi förmodligen livsfarligt.
    Kreativitet fanns omkring oss hela dagarna, och jag kan dom du känna en viss sorg över hur det blivit. Lekplatser och pulkabackar, som alltid kryllade av ungar förr, är numera öde och besöks bara sporadiskt.
    Sorgligt 🙁

    1. Ja visst är det sorgligt. Boken finns nerpackad i en låda på vinden men när jag hittar den ska jag ge dig lite mer detaljer om den.
      Kram

  2. Desssa tankar har jag också. Vad är det som är så farligt idag och som inte var det förr. Vad är det som hänt? Någor måste ju ha hänt med föräldrar och andra.
    Kreativiteten flödade och vi lekte. Idag leker inte barn. DE sitter med sina mobiler och paddor och föräldrarna likaså. Barn idag ska underhållas. Och varför då. Bättre vore det att lära dem leka,
    Jag går ogta med banbarnen till Fogelströms temalekpark ”Bryggartäppan” och där leker barnen. Och de vuxna.
    Kram och tack för att du delar med dig.
    Och du, jag är glad jag inte är barn idag. Tänk så tråkigt det vore.

    1. Jag tror att leken är så välgörande. Skapande och kreativitet kan också lära oss att samarbeta att ta hänsyn osv. det att man ska matas med aktiviteter tror jag är förödande för kreativiteten och glädjen i att själv hitta på.
      Kram

  3. Jag var barn under 50- och början av 60-talet och känner väl igen mig i det du skriver? Jag kan också känna litet sorg över att dagens barn inte får uppleva det jag gjorde, tänker mest på att de inte ser kor, grisar och höns på ett naturligt sätt. Inte ser hur maten kommer till, alltså ägg i hönans rede, hur kossor mjölkas osv.

    Barn som växer upp på landsbygden idag, lever de inte fortfarande medatt leka i skogen? Att de inte leker med kottar som jag gjorde beror förstås på allas vårt ekonomiska västånd, men just bygga hyddor, snickra osv? Jag vet inte, men tror att den stora förändringen beror på att vi i så stor utsträckning bor i städer eller tättbebyggda samhällen. Vi vuxna har förändrat vårt sätt att leva, klart att barnens sätt att leva påverkas av det och lever annorlunda. På gott och ont! Barn tar efter oss vuxna… 🙂

    Intressanta tankar, som jag ska fundera vidare på!

    1. Det är nog betydligt färre barn idag som har kontakt med landsbygd. Men de som lever på ”landet” har nog nära till höns och kor och närhet till utelek, men även för dem ökar säkert skärmtiden. Jag önskar att det inte var så tillrättalagt hela tiden och att barnen inte blir matade hela tiden utan får ha lite tråkigt också.
      Trevlig torsdag.

  4. Hej Kersti!
    Jag håller med dig om att dagens lekplatser inte ser speciellt roliga ut och inte direkt inbjuder till lek och äventyr. Skapade av vuxna och EU-regler. Dock upplever jag att dagens unga är precis lika kreativa som vi var när vi var små. De finner sina kreativa miljöer och äventyr precis som vi gjorde. Däremot är dagens unga mer styrda och övervakade än vad tidigare generationer någonsin varit. Ständigt tillgängliga för oroliga föräldrar som själva växte upp med förmånen att kunna få leka och umgås ifred från vuxna. Kanske är det inte så konstigt att de unga söker arenor att mötas och få vara ifred på. Tiden må vara annorlunda men behoven av frihet, kreativitet och en egen värld fri från vuxna är desamma.
    Jag vill också passa på och tacka dig kära Kersti för all värme och omtanke du ständigt visat i mina kommentarfält. En klok kvinna med ett stort hjärta. Och här hos dig har jag fått tänka, tycka, känna och reflektera. Jag är så tacksam över att våra vägar korsades i denna bloggvärld. Och även om jag nu slutar blogga och lämnar bloggvärlden så kommer jag fortsätta kika in och se hur du har det.

    Sköt om dig och ha en riktigt fin sommar!♥

    Kram Lotta

    1. Tack för dina fina ord.
      Jag hoppas verkligen att du fortsätter att titta till mig. För det skulle kännas tråkigt om våra vägar skulle sklijas nu när vi nästn precis mötts.
      Jag önskar dig all lycka med dina ”nya” projekt och hoppas att du får en fin sommar.
      Kram

  5. Barn men även vuxna behöver kreativitet genom att uppleva och göra. Tyvärr är det mycket IT-relaterat som tagit över i dag och fantasin får inte samma spelrum…

    Kram

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.