För många år sedan skrev jag hur jag satt på torptrappan och tittade på ett råddjur som betade i kohagen. Hur dottern lånade kikaren och gjorde sin egen utflykt i våren. Hur hon säger att här kunde jag sitta i evigheter bara för att nästa sekund skutta iväg för att borsta tänderna. Nu sitter jag återigen här på torptrappan och tänker just så. Här vill jag sitta i i evighet och bara glo. Solen som värmer kroppen, körsbärsblommen, glittret från sjön som anas mellan björkarna, fågelsång och humlesurr. Det är som en bubbla att vila i, som ett andningshål i verkligheten. Men det här är på riktigt även om jag är medveten om att alla inte har tillgång till en torptrappa att sitta och glo på. Och rätt som det är är det dags att packa ihop och åka tillbaka till stan och det som också är min verklighet. Den kan vara irriterande är kort den där evigheten.
Om du är nyfiken så finns texten jag skrev för länge sedan här.
Att sitta på en trappa och bara titta ut är verkligen in te det sämsta man kan göra! Speciellt inte om solen lyser gott på en…
¨
Kram
Neh sämre kan man ha det. Men nu är jag tillbaka i stan och full rull är det verkligen. 13 timmar på jobbet idag. Men på onsdag åker jag tillbaka till tystnaden och den nästan obefintliga uppkopplingen som gör att man nästan inte alls sitter vid datorn vilket kan vara bra emellanåt.
Kram
Jag tänker mest varje dag vilken lyckost jag är som får ha det lika bra som du har det på torpartrappan….varenda dag! Men, det har varit en lång och krokig väg att vandra tills jag slutligen landade här, o i ärlighetens namn är det inte särskilt många som ens begriper hur ljuvligt lantlivet är. Det är så viktigt att prestera, att shoppa, att ”leva livet”. Och självklart ska man passa på att uppleva mycket, att testa olika miljöer, ta reda på var man verkligen trivs. Dottern min ligger vid en pool i Dubai i 40 graders värme och är lycklig. Och jag skulle aldrig byta!! Kramiz
Det är tur att vi är olika. Jag behöver lite både och dvs både landet och staden men Dubai har jag ingen längtan till.
Kram
Bäst är väl ändå en fot i bägge världarna? Är man för mycket i stan längtar man till just det du beskrivit. Är man för mycket ”på landet” längtar åtminstone jag till en bra utställning, ett trottoarcafe med lite folkliv, en fin liten butiksgata, en drink i en bar med en vän, en något högre puls (fast det finns ju gränser förstås)…
Igår gick vi timmen ned till stranden och hade middagspicknick där, nästan ensamma med enorma ytor sand och dyner och ett stillsamt hav. Det var en känsla av existensiell lyx. Samtidigt ser jag fram emot att åka till London i morgon och gå på Clerkenwell designweek. Jag tänker att det är två ytterligheter i oss människor, som kan njuta av så diametralt olika intryck.
Du har så rätt. Jag skulle förmodligen inte klara av den där idyllen om jag inte hade staden att tillgå. Men när man träffar så mycket människor som jag gör på jobbet så är det fantastiskt att kunna ”rymma” till skogs lite då och då.
Kram
Det är härligt att ha sina personliga oaser. Balsamstunder.
Kram Bosse
Ja det är det verkligen.
Kram
Så fint du beskriver stunden där på trappan. Så mycket att se och upptäcka i det lilla.
En bra blandning mellan stad och land passar mig bra och det ena utesluter inte det andra. Och det är fint att kunna välja och ha tillgång till båda.
Kram!
Visst är det lyxigt att ha tillgång till både stad och land. jag njuter på båda ställena men kanske ändå lite mer på landet.
Kram