Refugium

Jag återvänder till boken Refugium. Refugium betyder tillflyktsort. I förordet till boken skriver Hans Drost att refugium är en plats dit man drar sig undan för att få vara ifred. En intim plats som kan föda samtal och tankar. Det är som en förnimmelse av något som man inte vet. 

Den sista meningen krokar tag och rör vid något jag inte riktigt får fatt i. En förnimmelse av något som man inte vet. Det kanske är just det….något jag inte vet men som jag anar bakom allt det som pockar på uppmärksamhet. Det är så mycket som stör möjligheten att begrunda och betrakta. Ibland känns det som en omöjlighet att hitta fram till den där stillheten som gör det möjligt att komma ner på djupet i tankarna.  

Jag vill inte att mitt liv ska vara som de snabba klippen i många filmer. Jag vill att det ska vara som långsamma svepningar med en kamera som vågar dröja kvar. Som vågar gå nära och vänta. För om man vågar stanna stället för att rusa vidare så kan det bli riktigt spännande. Och om man är tyst tillräckligt länge så händer det saker och det finns en möjlighet att man kan få en skymt av det där man inte vet. 

6 Responses

  1. Boken hade jag inte hört talas om men nu gjorde du mig nyfiken. Verkligen. Och detta med att stanna upp, vänta och se vad som händer. Att sedan också hitta ”stillheten och komma på djupet ner i tankarna”. Mycket här för mig att grunna på.
    Bilden är en perfekt illustration till det du skriver om. Och den är så vacker!

    Kram!

    1. Boken är verkligen en liten pärla. Jag vet inte om den säljs längre men man kan kanske hitta den på bokbörsen.
      Roligt att jag kunde ge dig något att fundera på.
      Kram

  2. Vilket vackert inlägg. Både vackert att läsa och att titta på.
    Du har funnit dem där orden som jag själv önskar att jag kunde få fram. Du har funnit orden på sådan längtan som jag tror att fler än du och jag känner. Längtan efter en inre stillhet, och en möjlighet att landa i djupet av sitt jag.
    I samma takt som behovet ökar så blir det också svårare att nå dit. För mig i alla fall …
    Hela jag ”levde” på ett annat sätt förr, vilket också gjorde att jag hade lättare att nå mitt inre. Idag är det enormt svårt, och det kräver en hel del energi och ansträngning för att nå dem där stunderna av eftertänksamhet …

    Eller så har min eftertänksamhet har bytt skepnad. Den lever inte inom mig som förr, utan agerar istället utåt genom att jag är aktivt eftertänksam. T.ex. som när jag arbetar med min pappas tavlor och historia, min släktforskning, mina drömmar om att bli illustratör. Man skulle kunna kalla det för aktiv stillhet, eller aktiv mindfullness.

    Men jag saknar förmågan jag hade förr, att sitt i stilla tankar och gå in i mig själv … och kanske skriva ner något av det jag känner i en dikt eller en liten berättelse ur fantasin. Det som kändes lätt förr är svårt idag. Kanske en naturlig förändring som har med ålder att göra … men kan också vara tecken på att jag fått välja väg för att må bra, och det innebär att något måste försakas ….

    1. Tack för din reflexion på mitt inlägg. Alltid spännande att få ta del av de tankar jag väcker med mina egna funderingar. man skulle ju kunna tro att det skulle bli lättare att hitta in i sig ju äldre man blir. med de erfarenheter man har och nu när småbarnsåren är ett avlägset minne. Men det verkar på något underligt sätt tvärt om. Jag kan inte för mitt liv begripa varför.
      Kram

Kommentera