En mycket regnig lördag.

Sommarlov, ledigheten inleds med en riktigt regnig dag. Jag tänker att jag ingenting gör men hinner massor.  Det är vilsamt att göra saker i sin egen takt, att långsamt beta av dem en i taget. Det blir ordning och jag känner mig tillfreds. Jag kan kosta på mig långa pauser där jag bara sitter och lyssnar på regnet som trummar mot rutorna. Här är varmt, torrt och trivsamt.

Jag städar mitt skrivbord och hittar lappen med lösenordet som jag inte kom ihåg igår när jag hade behövt det. Mindes inte heller att jag skrivit upp det.  Det ordnade sig och jag fick hitta på ett nytt lösenord, det här som jag hittade var bättre men också svårare att komma ihåg. Jag gillar inte lösenord. Speciellt inte de man måste ändra med jämna mellanrum och där man inte kan återanvända ett gammalt utan måste ersätta med nya ännu svårare att komma ihåg.  I mitt ”jag gör ingenting” ryms förutom att fundera över lösenord både dammsugning, blomvattning, betala räkningar och promenera med hunden, i regnet. Halva hunden försvann under promenaden. Regnet gjorde honom smalare. Pälsen tar en evighet att torka och då är det dags igen för en ny promenad. Det slår mig nu att det inte luktade våt hund. Antingen är mitt luktsinne avtrubbat eller så gjorde han inte det. Jag väljer att tro det senare.  Och så stannar jag upp igen och krånglar in mina tankar i begreppet evighet.  Hur lång är egentligen en evighet och kan det finnas två eller fler? Kan hundens päls torka på en halv evighet eller krävs det två? men visar inte själva begreppet att där inte finns något slut. Att en evighet är oändlig skulle det i så fall betyda att hundens päls aldrig kommer att bli riktigt torr. Det tål att funderas på under tiden som regnet vräker ner och min tillvaro flyter fram i en loj och angenäm eftermiddag.