”Mrs Dalloway sa att hon skulle köpa blommorna själv”. Jag kämpar med orden i Virginia Woolfs Mrs Dalloway. Det är mödosamt och förvirrande. Jag längtar efter en svävande lätthet men tyngs ner av texten som jag har svårt att tränga in i. Jag vill vinna, jag vill betvinga den som en jägare nedlägger sitt byte. Jag vill triumfera och känna att ja jag har den. Men texten glider undan. Så läser jag på bokens baksida att den är skriven i en speciell teknik ”stream of consciousness”. På nätet hittar jag följande förklaring: ”Inre monolog (engelska: stream of consciousness, ”medvetandeström”]) är ett berättartekniskt grepp inom litteraturen som går ut på att skriva ”inifrån” en persons huvud. I en inre monolog försöker författaren följa en persons medvetande och sinnesintryck. Detta innebär att allting berättas som ett textflöde utifrån den enskilda individens perspektiv. Tekniken kan också leda till tvära kast i tiden, där till exempel ett sinnesintryck associeras till ett minne som då återberättas”. Och det är ju precis så som det är och det som i början gör boken så oåtkomlig. Begreppet finns också i fotografins värld där Robert Frank är en av de mest kända fotograferna som förknippas med det sättet att berätta. 1958 kom hans fotobok the Americans ut. Här är bilderna inte alls tillrättalagda utan mer ”skjutna från höften” långt från vackra studiobilder fångar de Amerikas själ under sent 50-tal och det är nog det som Woolfs bok också gör fast det är 1920-tal, och när jag kommer till sidan 40 börjar jag få lite kläm på det hela. När jag använder mig av inre bilder tagna som snapshots i mrs Dalloways värld faller det liksom på plats och texten bli, om inte besegrad så åtminstone delvis åtkomlig.
Vissa böcker kräver ett helt annat fokus än vad andra gör. Ibland stör det mig men är innehållet tillräckligt intressant så brukar det gå bra. Men vill jag bara slöläsa så får det bli en annan typ av bok!
Trevlig helg 😀
Kram
Det är väl ungefär så som det är för mig med.
Ojoj, det lät som en tung bok att ta till sig. Jag har numera för vana att bara ge en bok ca 50 sidor, ibland kan det bli hundra, fångar den inte mig fram till dess så lägger jag bort den och väljer en annan. Med tanke på att man inte hinner läsa en bråkdel av all intressant litteratur så tycker jag att jag kan unna mig den lyxen. Jag märker att jag har svårt för bl.a franska författare, först trodde jag att det var ett sammanträffande, men sen kunde jag inte bortse ifrån att jag bara inte gillade deras sätt att skriva. Numera sorterar jag bort dem helt, kanske ovanligt dumt, men annars är jag allätare o gillar böcker mycket mer än godis, de funkar ju faktiskt som blandat godis, en sur, en salt, en söt osv. Krya-på-dig-kramen