Skåp och kistor

Fina skåp har jag sett idag. Det är Anders Skarin som ställer ut på Galleri Hantverket. Tänk så mycket fint man kan göra om man har fantasi och hantverkskunnande.
Skåpen får mig att tänka på en artikel i tidningen Hemslöjd som jag läste för länge sedan. Jag är lite osäker på om jag skrivit om den förut men jag tycker det är så bra att det tål att upprepas.  Artikeln handlar om ett gäng som i studiecirkelns form bygger sina egna likkistor. Kistorna utformas så att man, innan det är dags för den slutliga användningen, kan ha dem till annat. Förvaring av cd-skivor eller barskåp till exempel. Jag tycker tanken är briljant, och att det är precis som han som drog igång det hela säger, en hyllning till livet. Lyssna här på Sveriges radio.  Vilken omsorg och omtanke att få göra en egen kista, designad bara för mig.  Jag har genom åren berättat om det här för ett antal människor. Det är ganska få som, liksom jag, tyckt att idén är bra.  Jag undrar varför, varför är vi så rädda för det som så ofrånkomligt förenar oss. Det enda vi kan vara helt säkra på, döden. Livet är ändligt och det gäller att göra det bästa av den tid vi har. Tiden består av en massa ögonblick varav många är det som vi kallar vardag. Det är liksom det som är livet, det är bara att inse att det blir varken bättre eller sämre, det är bara som det är, just ditt liv och just nu. Precis som John Lennon sjunger i sången Beautiful Boy : Life is what happens to you while you’re busy making other plans. Låt oss göra de där ögonblicken så innehållsrika och meningsfulla som vi bara kan, kanske kan det vara veckans utmaning.

8 svar

  1. Vilka fina skåp :-). Iden med att bygga sin egen likkista är kotroversiell men inte så dum då jag tror att det finns ett värde i att fundera över livets ändlighet. Prioriteringarna blir rimligtvis bättre då. Kram

  2. Hej, jag vill inte stängas in i en kista, jag vill kremeras, o spridas i en lund . Förut tänkte jag bli en diamant, nu tror jag att jag nöjer mig med att flyga med vinden. I Finland låg de avlidna förr i bastun hela vintern innan man kunde ordna transport till kyrkan. I bastun föddes man, o där låg man som död, för att inte tala om all tid man tillbringade där dessemellan med tvagning o bad.
    Kramen

    1. För en frusen själ som jag låter det ganska trivsamt att få ligga i en bastu. Jag vill också spridas i vinden. Helst på torpet men det tror jag inte att man får. Men jag tror att man måste ligga i en kista när man kremeras. Så kanske att du inte slipper undan.
      Kram

  3. Ja, tänk så många ögonblick som vi rusar förbi. Fördriver tiden med att söka någonting annat, precis som om nuet inte duger som det är.
    Undrar vad det är vi söker…

  4. Intressant inlägg! Jag har arbetat så mycket med döende människor att jag inte känner mig rädd för döden. Däremot hoppas jag att min död ligger många år bort… 😉

    Likkistor, likbilar m.m – jo, många tycker det är obehagligt. Inte är det något obehagligt eller farligt. Inget kan vara mindre farligt än en död människa. Ditt inlägg fick mig att tänka på pyramiden i Aneby och mannen bakom den. Malte Liewen Stierngranat som byggde sin egen likkista. I väntan på hans död stod den i hallen i hans och hustruns hus, om jag minns rätt. När han kom hem full så hände det att han använde kistan som sovplats! Med andra ord kan sådana användas till mycket… kanske han tyckte han ville provligga den… 😉

    Jag har skrivit ett inlägg om mitt första besök vid pyramiden som jag fann av en slump. Det kan du läsa här: http://miatankar.webblogg.se/2010/september/marklig-man.html

    1. Vilken säregen man, tack för berättelsen och blogginlägget. Det vore skoj att besöka den pyramiden någon gång.
      Jag är inte heller rädd för döden men hoppas som du att den dröjer ett tag.

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.