Sommar på torpet. Som ett parallellt universum. Som ett liv bredvid det verkliga, där dagarna går som pärlor en tråd. Värdefulla, skimrande och smärtsamma. Sista sommaren med mamma. Mamma som är på väg bort och som tycker att det räcker nu. Hjälplös står jag bredvid och försöker göra livet lite mer värt att vara i. En sommar i ett mellanrum mellan då och nu. Ett nu som är förändrat och en sommar som inte riktigt är men som jag tror, den sista.
En förlamande trötthet och mycket som inte riktigt blir av. Men vackert och mänskligt i den stora sorgen. Jag är mästare på att ta ut allt i förskott. På torsdag åker vi hem till stan, hur blir det då?
Sommar på torpet låter ljuvligt men ledsamt med din mamma <3
Livets gång är inte alltid så lätt.