Jag sitter på tunnelbanan på väg in för att möta en vän. Bredvid mig sitter två unga tjejer, de pratar om sin höga frånvaro och risken för att få indraget CSN men framför allt om sina mammor som oroar sig, som undrar och som de inte vill ska få veta. Jag lyssnar och funderar på hur man skulle kunna berätta för dem att det är inte mammornas framtid utan deras egen det handlar om. Att de inte går i skolan för mammornas skull utan för sin egen. Eller att det i alla fall borde vara så. Jag kommer inte på något bra sätt sätt att förmedla det så jag säger inget och vid nästa station stiger de av.
Det är ett par viktiga steg det där, från att vara barnet som föräldern ansvarar för, till att bli tonåringen, sedan vuxen, och ansvara för sig själv och sin framtid.
Ja det är det verkligen.