Det är som att sprattla mitt i mellan land och vatten. Att inte riktigt veta var man hör hemma.
I sommarledigheten finns intet fäste, pärlorna rullar av tråden en efter en och för mig allt närmare hösten.
Jag längtar efter att vara kvar i sommaren i evighet samtidigt som en del av mig längtar efter vardagens rutiner. Men kan det bli vardag när man är ledig hela tiden?
Lite arbete och mycket vila. All mat blir lagad på vedspisen.
Nu har halva sommaren passerat och jag inser allt tydligare att det är svårt att vara både avkopplad och uppkopplad. Med de bästa intentioner att skriva och berätta lite här så blir det ändå inte av. Jag förstår inte riktigt varför det blir så.
Jag fotograferar och planterar och så går dagarna i sakta mak precis så som en sommar ska vara. Luktärtorna är lika magiska i år som förra året. I trädgårdslandet växer det. Somt växer mer och annat mindre. Det finns fler intressenter än vi tvåbenta när det kommer till grödor. Koltrastarna gillar att böka runt i grästäcket jag lagt kring lök och purjolök. De är inte precis varsamma, ganska ofta lyckas de sprätta upp lökarna vilket är väldigt irriterande. Sniglarna äter på salladen men inte så mycket som det skulle kunna vara. Igår kväll snodde någon de små gurkplantor som börjat spira mellan tomaterna. Jag misstänker att det var en mus som så elegant knipsat av plantorna i höjd med jorden och sedan kånkat iväg med dem till någon annanstans. Jag hittade en av dem i skarven mellan låda och jord. Visserligen skulle de nog inte hinna leverera några gurkor men lite snopet kändes det i alla fall.
Sen finns här alltid något som ska fixas, målas, lagas om man till äventyrs skulle känna sig sysslolös. Det finns bland annat 6 trädgårdsstolar en bänk och ett bord som ska målas. Men idag när temperaturen närmar sig 30 blir det nog skralt med målandet. Det är nog istället så att det blir en tur ner till sjön.
Man kan säga att veden värmer två gånger. En gång när man hugger den och en gång när man eldar upp den. Idag har vi jobbat hårt med att fylla på vedförrådet. Härligt att stå i solen och svinga yxan. Nu är vedlåren i köket fylld till brädden och brasan sprakar muntert i vedspisen. Och tänk det är fortfarande inte mörkt trots att klockan är nästan fem. Vi går verkligen mot ljusare tider.
Nytt år nya möjligheter. Vi har varit mycket på torpet där vi länge funderat på att bygga ett nytt hus som förvaring till motorcykeln och diverse trädgårdsmöbler på vintern kanske också gräsklippare och skottkärra. Vi har gått från den ena stora tanken till den andra utan att riktigt landat i något som känns bra. Men så fick mannen en strålande idé som vi tror tämligen enkelt kan låta sig realiseras. Vi påbörjade projektet med att fälla en gran som i vår ska bli brädor. Det känns riktigt spännande.
