Nu är det tid att frossa i tulpaner. Jag tycker om det där krispiga ljudet när man tar i dem. Tulpaner är lika vackra när de precis håller på att slå ut som när de egentligen är överblommade. Idag har jag lekt med kameran och mina tre ledlampor. Det är så roligt att ge sig hän, tiden försvinner och jag känner hur bra jag mår av det. Här kommer några bilder på tulpaner som kanske egentligen har passerat bäst före datum men fortfarande hade en hel del kvar att ge.
Svårt att släppa det här med såpbubblor. Idag är det vindstilla och -12 så då gäller det att passa på. Fingrarna fryser, bubblorna går sönder och försöket att färga dem blir inte särskilt lyckosamt. Men några bilder blir det i alla fall. Om du tröttnat på såpbubblor får du blunda och koncentrera dig på sista bilden som är en tulpanbild för idag är det tulpanens dag och jag är lyckligt lottad som fick två fina buketter.
Tulpaner är lite som vi människor, de åldras väldigt olika. En del blir torra och stela, andra mjuka och lite tufsiga. Vissa behåller sin värdighet väldigt länge medan andra tappar både färg och form tidigt. Jag köpte några tulpaner för nästan två veckor sedan. De är av den där lite tufsiga sorten som bara blir vackrare med åldern. Trots att de egentligen är helt utblommade kan jag inte förmå mig att slänga dem, för i förfallet finns en sådan otrolig skönhet. Igår sken solen och himlen utanför köksfönstret var ljus. Jag tycker om att fotografera i motljus så mina bedagade tulpaner fick vara modeller när jag undersökte ljuset, förfallet. Jag måste säga att de var väldigt tålmodiga tulpanerna. Själv tappar jag känslan för både tid och rum när jag sätter igång. Jag märkte hur man faktiskt kan skapa energi genom att göra det som man tycker om.
Längtan till våren gör att jag frossar i tulpaner. Den stora variationen av form och färg och det krispiga fraset av stjälkarna när man ska sätta ner dem i vasen gör dem oemotståndliga.
Många av de tulpaner som säljs i Mellansverige produceras på Gustafslunds Handelsträdgård. Det var min farmors syster Amelie och hennes man Henry som startade det hela någon gång på 30-talet. När jag var barn var vi ofta på där på somrarna. Där träffades släkten, det var min farmor Eva, hennes systrar med män och så en hel massa kusiner till min pappa. Vi barn fick leka kurragömma i växthusen och det var ok att smaka på tomater och gurkor. Jag minns att jag föråt mig på gurka där en sommar för länge sedan. När min familj flyttade till ett hus mina föräldrar byggt åkte vi till Gustafslund och fyllde bilens bagagelucka med tulpanlökar som vi sedan grävde ner på framsidan av huset. Ja jag grävde nog inte alls om jag ska vara helt ärlig men desto med njöt jag av den blomsterprakt som vart resultatet av grävandet. Så varje gång jag köper tulpaner tänker jag att det faktiskt är mina släktingar som ser till att de hamnar på mitt köksbord. För Gustafslund drivs idag av fjärde generationen tulpanodlare. Och även om vi inte alls har någon kontakt så är vi ju faktiskt släkt.
