fotografier

Höst

Så blir dagarna allt kortare, löven gulare och nätterna kallare. Mycket är som det brukar men ändå annorlunda. Det är som en annan rytm som går aningen långsammare. Det är också en ny säkerhet eller en tillförsikt om att vara på ett bra ställe i livet. Det är ok att vara jag. Det är ok att ta det lugnt. Och det är roligt det mesta jag pysslar med.

En ny kurs (det var väldigt länge sedan jag gick på kurs) gör att kameran är med igen på dagarna. Ja det har den varit hela tiden men mer i väskan än i handen. Nu blev det plötsligt tvärt om. Vad det är för kurs, jo en fotokurs i det som heter Intentional Camera Moment dvs när man avsiktligt rör på kameran när man fotograferar. Jag har alltid varit svag för oskärpa och nu får jag verkligen frossa i det. Inser att jag tagit ICM bilder hela tiden men inte vetat att det är så det heter eller att det är det som jag gjort. Jag har till och med fått en bild antagen för visning av Riksförbundet Svensk fotografi för jättelänge sedan som jag nu inser är en ICM-bild (Den första bilden här nedanför). Jag har gjort utan att veta så typiskt för mig. Nu får jag veta hur man ska göra och det är verkligen skoj.

Träd

Näst sista dagen

Idag är det näst sista dagen på mitt sommarlov. Och sju arbetsdagar är det kvar på det arbete jag haft de senaste arton åren. Efter det kliver jag in i det okända. Än så länge känns det bara roligt och kanske lite läskigt när jag riktigt tänker efter, så jag försöker att inte göra det. Jag gissar att det kan vara både frustrerande och befriande att vara ”ny” på jobbet. Eftersom det var så länge sedan kan jag inte riktigt föreställa mig hur det kommer att bli så jag struntar i det och tänker på annat istället. Som att min bild-databas strular igen. Fast det är inte alls skoj att tänka på det utan bara enerverande och förhoppningsvis får jag hjälp nästa vecka så jag låter även den tanken rinna av mig.

Under sommaren har jag mest varit på torpet med långsam uppkoppling via mobilen. Här hemma i stan har jag bara landat lite snabbt och sedan gett mig iväg igen. Senaste veckan har jag haft besök och efter sensommarfesten på torpet har vi turistat i Stockholm och nästan inte varit hemma alls. Så i dag har jag för första gången på en evighet landat vid mitt skrivbord på riktigt. Fast först var jag tvungen att leta fram det under högar av prylar som liksom bara hamnat där de senaste månaderna. Nu när det är någorlunda välstädat drabbas jag av samma känsla som varje år när jag kommer tillbaka till stan. Känslan av att jag måste rensa, slänga och sortera. Det är helt galet så mycket saker jag har, saker som jag verkligen inte behöver. Men konsumtionsbehovet är djupt rotat och jag kan väl inte precis skryta med att jag på allvar har försökt att bekämpa det. Ytterligare en sak att ta tag i när hösten kommer.
Men idag den näst sista dagen ska jag bara njuta.

Lördag

När familjen är på annat håll (även hunden) har jag plötsligt en hel dag att själv förfoga över utan hänsyn till någon. Det blev en lång promenad från Enskede och in till Södermalm för att hörsamma  Göran Segeholms uppmaning att besöka Kapsylen och  CFF – Centrum för fotografi  och se Sven Westerlunds bilder i utställningen Drina Valley Prospect . I nästan 4 år har han rest fram och tillbaka till staden Gorazde i Bosnien Hercegovina. Han har besökt platser, pratat med människor och försökt att förstå hur det som hände under kriget i Bosnien kunde ske. Det är en stark utställning som verkligen berör och precis som curator Gunilla Muhr skriver ”påminner utställningen om de ställningstaganden för mångfald, solidaritet och demokrati vi måste göra varje dag.”

Utställningen hänger kvar till 28 mars, gå och se den om du har möjlighet.

Kapsylen (1 av 1)