Vinter

Torpet

Härligt att vara här igen efter några veckors bortavaro. Allt är sig likt bara lite kallare. Trots kylan lyckades jag få upp de sista morötterna ur jorden. De är nu ugnsrostade och smakar förträffligt. Har också skördat svartkål och purjolök. Svartkålen blev en mumsig vegansk pastasås till äldsta dottern som kommer hit ikväll.

Jag har tidigare berättat om blifoto som jag är med i och där jag tar en bild om dagen och laddar upp. Vissa dagar har teman så som fredagar som är flower Friday. Inte många blommor att fota nu, frosten har tagit de sista. Förra gången vi var här för två veckor sedan fanns fortfarande luktärtor men nu är alla borta. Men jag hittade några fina frostnupna tistlar som fick duga.

Nu myser vi i stugvärmen och ser fram emot en skön kväll med brasa och På spåret. Inte för att jag brukar kunna så mycket men det är ändå trevligt att titta.

Vinter

Det var någon om att andas. En tanke som kunde utvecklas och växa precis som andetaget gör när man långsamt och medvetet andas ut och andas in. Då och där i mörkret var jag för trött för att kliva upp och skriva ner det jag hade fått fatt på. Nästa morgon hade tanken försvunnit lika spårlöst som dimman på insjön när solen bryter fram på morgonen.

Kanske handlade det om kroppen och om åldrandet, som så många av mina tankar gör just nu. Jag närma mig en ny fas i livet att känner mig lite vilsen i det. Det är svårt att riktigt veta vad jag vill och hur det kommer att kännas när jag väl är där. Kommer jag att ens att veta att jag är framme?

Och som så ofta när mörkret tränger sig på går det långsammare både i kroppen och huvudet. Det är lite ovant att sakta ner. I söndags blev jag sittande hela dagen utan att ta tag i något av det jag hade tänkt. Om det varit någon annan som gjort så hade jag sagt: så bra av dig, det var nog precis vad du behövde. Nu kändes det som om jag slösat bort en dag. Varför är det alltid så lätt att vara klok när det gäller andra och så svårt att vara lite snäll mot sig själv? Jag inser att jag har en hel del att jobba med. Lite mer sitta och glo och lite mindre fara omkring. Det kan kanske hjälpa mig att få syn på det där som jag inte riktigt får fatt på, det som handlar om vad jag egentligen vill.

Tiden går

När man (jag) blir helt uppfylld av att fundera på var, vad och hur jag ska odla i sommar. Då har jag till och med glömt bort att jag har en blogg och helt förlorat mig i olika trädgårdssidor istället för att blogga.
Jag har ju en yta där jag planerar att ha trädgårdslandet. I höstas satte jag ut ett gäng pallkragar och matade dem med godsaker för att kunna så i dem nu i vår. Men efter en del tankearbete så kommer jag att stuva om och göra på ett annat sätt. Men måste såklart vänta till våren, som just nu känns väldigt avlägsen. Men jag undrar om det inte är själva funderandet och planerandet som är själva grejen. Det och så de tomater jag frösådde den 15 november och som nu börjar få riktiga tomater. Det är något helt magiskt med allt som växer. Förutom tomaterna har kronärtskockorna börjat titta upp och purjolöken. Ja ni hör, att man kan bli så glad för så lite.

Sen kan man ju också glädjas åt vintern och att kunna åka skidor för första gången på många år. Det är helt fantastiskt att vara ute i solen. Tänk att jag kommer ihåg hur man gör när man åker längskidor trots att det var så länge sedan. Det är lycka!

Fotografier

Helt oemotståndligt var det vackra vintervädret så på svaga ben tog jag mig runt kvarteret i ljuset av den fantastiska vintersolen. Kameran var med på denna korta och livgivande promenad.  Tänk att det kan vara så skönt att få komma ut i friska luften.  Ibland räcker det med det lilla. Resten av dagen har gått i stillhetens tecken.