meditation

Zazen II

Någon gång i början av 1990-talet letade sig en bok hem till mig. Jag minns inte alls varifrån den kom men jag kommer ihåg att den stod där i bokhyllan och stirrade lite uppfordrande på mig. Trots det tror jag att det tog ganska lång tid innan jag på allvar tog mig an den.  Boken heter Meditationshandboken, för alla som vill lära sig meditera på egen hand. Jag skred till verket under en sommarledighet med stor energi och beslutsamhet. Och jag vill, i alla fall i minnet, tro att jag fullföljde bokens 4  veckorsprogram även om mina anteckningar upphör redan vi dag 9. Sista anteckningen : Det är svårt det här, tankarna glider iväg till annat.

Jag tror att det var redan på hösten därpå som jag hittade en kurs i Zazen på Folkuniversitetet. Kvinnan som höll kursen var aktiv i någon av Stockholms församlingar och kånkade meditationspallar kors och tvärs över staden för att hålla sina kurser.  Vi var kanske 8 stycken som mediterade tillsammans i en lokal på Östermalm.  Det var då jag upptäckte på riktig hur bra jag mår om jag gör det. Och det är precis så som jag skrev i tidigare inlägg, på samma gång väldigt enkelt och ruskigt svårt.
Det japanska ordet ”zen” kommer från sanskritordet ”dhyana” som betyder meditation. Det mest centrala i zen är zazen, d v s sittande meditation (za = sitta). Men zen är inte bara att sitta ner och meditera det kan också vara ett sätt att förhålla sig till livet och sin omvärld.
Thich Nhat Hanh zenmästare, poet och fredsaktivist säger i sin bok Mandelträdet i din trädgård, uppmärksamhetens under  ”Vårt sanna hem är detta ögonblick. Att leva i detta ögonblick är ett mirakel. Det är inte att gå på vatten som är det stora miraklet. Miraklet är att gå på den gröna jorden just i detta ögonblick”.  Och det är så det är, precis så enkelt och så svårt. Och som han också säger: Det är inte en fråga om tro utan om övning. Så det är bara att sätta sig ner igen och igen.

vass

 

 

 

Zazen

Så har den kommit och snart gått den här sista lediga dagen. Just nu känns det som innan en lång resa, jag vill bara komma iväg. Kroppen reagerar (också det som vanligt) med att blir sömnig. Men inte kan man gå och lägga sig klockan halv sju. Om jag skulle lyckas somna gissar jag att jag vaknar igen strax efter midnatt och då kommer det att vara lögn att somna om. Jag borde packa väskan, kolla att nycklar och allt annat jag behöver finns där de borde vara. Jag borde utnyttja tiden göra något kul och bra. Jag borde, jag borde, jag borde…..bara ta min meditationspall och sätta mig en stund för att få lite ordning på den här alldeles totalt onödiga stressen.

För många år sedan gick jag en kurs i Zazen.
Zazen är att sitta sig till stillhet, att sätta sig ner och för en stund sluta upp med att medvetet sträva efter någonting särskilt. Bara koncentrera sig fullständigt på sin hållning, andning och sinnesinställning, här och nu, i ögonblicket.

Och det är lite som magi för efter tjugo minuter är jag, om inte en ny människa, så i alla fall betydligt lugnare och mer tillfreds med mig själv.  Det är konstigt att man kan tappa bort att göra sådant som man känner är bra för en men fortsätta med dåliga vanor trots att man vet att de är just dåliga. Nåja nu har jag hittat meditationen igen och det är inget särskilt märkligt med det. Bara att sätta sig bekvämt en stund och koncentrera sig på andningen. Det blir som en inre städning på något sätt. Inte för att det är helt enkelt egentligen. Det är otroligt många tankar ens huvud hittar på att tänka under tjugo minuter. Jag får försiktigt men bestämt föra undan dem och återgå till andningen. Och det får jag göra om och om igen och vips så har de där 20 minuterna passerat. Om det känns lite motigt och meningslöst försöker jag tänka att det här det är kvalitetstid på riktigt som jag ger mig själv som en gåva.

Skuggor 2

Att vandra

Jag lyssnar på fösta avsnittet av radioserien Vandrarna ett program som sändes i P1 i somras. Det är Erik Schüldt och Nina Burton som tillsammans går den 560 km långa Nidarosleden för att ta reda på vad som händer med en människa som vandrar riktigt länge, vad händer i samtalet? I det här första avsnittet letar de efter tystnaden och Nina ställer frågan: Vad tror du händer med en människa som går ut i ödemarken och umgås med tomheten? Erik svarar att tystnaden kan vara lite skrämmande, det är som om det man speglar sig i försvinner, att man märker vem man är i mötet med andra. Jag tycker att här är spännande att fundera på, vad händer i tystnaden och vem är du där.

För några år sedan reste jag till Berget i Rättvik och stannade där på tyst retreat i en vecka. Det är en speciell upplevelse att vara tyst tillsammans med människor man inte känner. Befriande på ett sätt att inte behöva socialisera sig. Att bara få vara med sig själv. Men samtidigt upplevde jag veckan som utmanande och krävande. Det var inte tystnaden i sig som var den stora utmaningen utan det faktum att jag var tvungen att möta mig själv utan något filter, jag hade inget eller ingen att gömma mig bakom. Man umgås sällan med sig själv på det sättet och det var svårare mödosammare än vad jag hade föreställt mig.

Det är  snart 8 år sedan jag tillbringade några dagar med att vandra ensam på Sörmlandsleden innan jag gick hade jag föreställt jag mig att jag under vandringen skulle tänka djupa tankar, reflektera och fundera över stort och smått. Men till skillnad från hur det var på Berget upplevde jag att vandringen tog all kraft, att det inte blev någon kvar för de där riktigt djupa funderingarna. Det var något meditativt i att sätta en fot före den andra men samtidigt så mödosamt att vandringen var sig själv nog. Och kanske är det det som är själva grejen med att vandra, att sätta en fot före den andra igen och igen.

Kängor (1 av 1)