Fotvandring

Beara peninsula

Vi tillbringade en dag på halvön Beara som är lite vildare och lite mindre turistig än Dingle och Ring of Kerry. Här besökte vi Gleninchaquin park där vi gjorde vår andra fotvandring. Vi hade hört om parken tänkte att den skulle vara ett givet turistmål. Skylten som pekade in från huvudvägen var liten och oansenlig. Vägen som ledde mot målet var smal men asfalterad, sedan blev den smalare, asfalterad och med gräs i mitten. Den slingrade sig fram genom landskapet som var bedövande vackert, blev smalare och smalare, asfalten upphörde och vi undrade om vi verkligen var på rätt väg.  När den nästan inte var mer än en bred stig kom vi slutligen fram till parken. Där fanns ett antal vandringsleder med varierande längd och ett vattenfall som säkert är imponerande när det är mer vatten i det än det var nu. Vi valde leden som tog oss upp ovanför vattenfallet. Utsikten var fantastisk.  Resten av dagen åkte vi runt halvön på smala vägar, The Wild Atlantic Way. Åt musslor i Kilmarkilloge harbour, odlade tvärs över viken och tog oss ända ner till udden ut mot Dursey Island där linbanan har tillstånd att frakta två eller om det var tre personer och en ko över sundet.

Cronin’s Yard

Vi gjorde två korta vandringar på Irland. Det blev två helt olika upplevelser.  Vägen vi gick den första vandringen var både stenig och sank och ledde upp till en liten sjö. Vi såg en människa på avstånd annars var det bara vi och fåren där uppe i bergen. Ibland sken solen, ibland regnade det. Det var ett fint regn som  om någon sprayade ner nederbörden. Ibland var det vindstilla och ibland blåste det rejält. Växlingarna skedde  minut för minut och dimmolnen lämnade aldrig bergen. Först tog vi på regnbyxor men beslöt sedan att det var bättre att bli blöt utifrån än inifrån. Blåsten och solen gjorde att när vi återvände till parkeringen var byxorna så gott som torra.