Min drygt ett år gamla mobiltelefon har inte riktigt fungerat som den ska. Så i veckan tog jag mig äntligen tid för att lämnade in den på reparation. Ja, det är faktiskt underligt, men det går att göra det, reparera den alltså, och reparationen omfattas till och med av garantin vilket var en glad överraskning. Det tog lite tid med all pappersexercis och medan jag väntade dränktes jag av musik. Jag frågade expediterna om de själva fick välja musiken och de svarade att det fanns en lista de skulle spela men att de inte gillade den, för som de sa : även om klassisk musik kan vara bra så orkar man med att lyssna på det en hel dag. Följaktligen hade de gjort en egen spellista, med som de sa, varierad musik. Får det vara tyst undrade jag, varpå de två unga männen stirrade förskräckta på mig, Om det var tyst skulle jag inte kunna jobba svarade den ena.
Jag funderar på det och hur det kommer sig att så många vill fylla ut tystnaden istället för att ta den tillvara. För mig är tystnaden en nödvändighet. Utan tystnad inga reflexioner, inga tankar. Utan tystnad går jag vilse och tappar bort mig själv. Robert Waldinger, (han med Ted-talk ”What makes a good life?”) skriver om tystnaden i sitt senaste blogginlägg. Han menar att om vi tar oss tid och gör plats för tystnad får vi också hjälp med att leva ett rikare liv. Tystnaden berikar mig och får mig att hitta in till det som är kärnan, det viktigta i just mitt liv.
Varje gång vi kommer till torpet säger min man. ”Hör, inte ett ljud som är skapat av människa.” Det är tydligast där, på torpet. Men jag hör den här hemma också, tystnaden. Just nu är det så tyst att jag bara hör är mina egna andetag. Så det är det jag ska ägna en del av dagen åt, att lyssna på mina andetag.
