P1

Vuxen

Jag lyssnar ibland på programmet Filosofiska rummet. Och det är inte bara för att de har en av Bo Kaspers låtar som signaturmelodi utan också för att de ofta tar upp spännande frågeställningar som de vrider och vänder på. Idag lyssnade jag på ett program som behandlade vuxenhet. När är man vuxen och vad innebär det? Finns det en tydlig gräns när man kan säga att nu jag är vuxen, och hur definieras egentligen begreppet vuxen, vad menar vi med det.

Jag tror att vuxenhet handlar om ödmjukhet och ansvar. Det är för mig att ha tillskansat sig en  förmåga att kunna lyfta blicken utanför sig själv och sina egna behov.  Vuxenhet har ingenting med ålder att göra men kanske med mognad. Samtidigt som jag håller med den filosofiska praktikern Tulsa Jansson och författaren Sigrid Combüchen som i programmet menade att man går in och ut i det vuxna. Det är väl lite som det som Dunderklumpen säger ”jag är alla de jag varit förut” dvs inom mig bär jag alla mina åldrar och med det också både vuxenhet och omognad.  Varje del kan skymta fram vid olika tillfällen och olika mycket. I vissa sammanhang kan man tillåta sig att vara mer barnslig än i andra.  Psykoanalysen talar om regression i jagets tjänst.
När jag var väldigt mycket yngre skrämde vuxenheten mig. Den var så liktydig med plikt och ansvar och någon slags grå präktighet fylld med arbete. En känsla av att det var allt som fanns när man väl vuxit upp.  Att livet liksom stelnade på något obegripligt sätt. Som om ens handlingsutrymme och därmed världen skulle krympa.  Idag tänker jag istället tvärt om, att som vuxen växer världen. Man har fler erfarenheter och med det också ett större referensmaterial att utgå ifrån när man ska handla. Att vara vuxen är för mig att ha en frihet i sitt handlingsutrymme, men en frihet som också innebär ett ansvar. men ansvar behöver inte vara grått och tråkigt det kan vara lustfyllt och berikande.

Jag ser mig inte som vuxen i alla lägen men det spelar egentligen inte någon roll. Nu när jag är 50+ känner jag mig mycket tryggare och mindre beroende av vad andra tänker än jag gjorde när jag var yngre. För mig är det en smula vuxet.

 

Grafitti

Poesi

Morgontrött som jag är har jag missat programmet Lundströms bokradio som sänds i P1 på lördagsmorgnar. När jag häromdagen upptäckte det fann jag till min stora glädje att föregående program ägnats helt åt min favoritpoet Werner Aspenström. Ja jag har en favoritpoet. Det är inte många i min närhet som har det. Mitt närområde är sorgligt befriat från människor som läser poesi, i alla fall så vitt jag vet. Det är tråkigt, inte så mycket för mig som för alla de som inte har förstått vilken kraft, glädje och tröst man kan hämta i lyrikens värld.

Jag tycker om många poeter men i min värld har Werner Aspenström en speciell plats. Kanske för att jag redan som mycket ung hittade hans diktsamlingar i lyrikhyllan på Trollbäckens bibliotek. Jag tror att det var Trappan från 1964 som var den första. I den finns dikten ”Du och jag och världen” som har följt mig genom livet. Den slutar:

Här går vi nu.
Den som har de vita gummistövlarna
är du.
Den som har de svarta gummistövlarna
är jag.
Och regnet som faller över oss båda
är regnet.

Jag vet inte vad det är som gör att jag tycker så mycket om den. Kanske att det i den finns ett jag och ett du men också ett tillsammans.
I Aspenströms dikter finns också ibland en stillsam upproriskhet, som tilltalar mig, Kanske tydligast i Sardinen på tunnelbanan, den som vill att burken öppnas mot havet.

Det känns som om poesi gör mig klokare och kanske också sedd på ett sätt som inte hör till vanligheten. Lyrik som en spegel där jag kan få syn på mig själv, upptäcka nya sidor av både mig och tillvaron som människa. Jag kan bli lycklig och varm över en strof, en rad som talar till något djupt inne i mig på ett sätt som går bortom ren förståelse. Som Tomas Tranströmer skriver: Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse.
Så kan det vara när man ger sig in i lyrikens värld rätt som det är hittar man något man inte alls väntade sig.

Ett avsnitt ur dikten Orter och ställen får avsluta dagens blogginlägg:
För att komma till en främmande ort
måste vi hela tiden passera hemtrakter,
annars kommer vi ingenstans
utan blir hängande i ingenmansrymd,
i allsköns värld

Werner Aspenström

Träd 2 (1 av 1)

Att vandra

Jag lyssnar på fösta avsnittet av radioserien Vandrarna ett program som sändes i P1 i somras. Det är Erik Schüldt och Nina Burton som tillsammans går den 560 km långa Nidarosleden för att ta reda på vad som händer med en människa som vandrar riktigt länge, vad händer i samtalet? I det här första avsnittet letar de efter tystnaden och Nina ställer frågan: Vad tror du händer med en människa som går ut i ödemarken och umgås med tomheten? Erik svarar att tystnaden kan vara lite skrämmande, det är som om det man speglar sig i försvinner, att man märker vem man är i mötet med andra. Jag tycker att här är spännande att fundera på, vad händer i tystnaden och vem är du där.

För några år sedan reste jag till Berget i Rättvik och stannade där på tyst retreat i en vecka. Det är en speciell upplevelse att vara tyst tillsammans med människor man inte känner. Befriande på ett sätt att inte behöva socialisera sig. Att bara få vara med sig själv. Men samtidigt upplevde jag veckan som utmanande och krävande. Det var inte tystnaden i sig som var den stora utmaningen utan det faktum att jag var tvungen att möta mig själv utan något filter, jag hade inget eller ingen att gömma mig bakom. Man umgås sällan med sig själv på det sättet och det var svårare mödosammare än vad jag hade föreställt mig.

Det är  snart 8 år sedan jag tillbringade några dagar med att vandra ensam på Sörmlandsleden innan jag gick hade jag föreställt jag mig att jag under vandringen skulle tänka djupa tankar, reflektera och fundera över stort och smått. Men till skillnad från hur det var på Berget upplevde jag att vandringen tog all kraft, att det inte blev någon kvar för de där riktigt djupa funderingarna. Det var något meditativt i att sätta en fot före den andra men samtidigt så mödosamt att vandringen var sig själv nog. Och kanske är det det som är själva grejen med att vandra, att sätta en fot före den andra igen och igen.

Kängor (1 av 1)

Människans mått

Roligt att så många har haft funderingar kring mitt förra inlägg. Av en vän fick jag tipset att lyssna på ett program på P1, Människans mått. Så här skriver de i sin programförklaring ”Människans mått är ett livsfilosofiskt program om vår tids besatthet av mätningar: av den egna kroppen, och av samhällskroppen. Hur påverkas vi av pulsklockor och kvalitetsmätningar? Är det ett problem när olika mått blir våra viktigaste mål?”
Det är fyra korta avsnitt väl värda att lyssna på. Alla avsnitt finns att på på webben. För mig var det avsnitt 3 som väckte mest funderingar.  Människans mått del 3