Jag har lyssnat på filosofiska rummet och avsnittet ”Jag mäter-alltså finns jag”. Här berättar filosofen Jonna Bornemark om sin bok ”Det omätbaras renässans” där hon funderar över vad som händer med människan när allt ska gå att mäta. Jag har också funderat en hel del på det även om jag inte har tagit avstamp i några filosofer.
När vi inom vård och omsorg började anamma begrepp som beställare och produktion hände det något med vårt arbete. Det är inte samma sak att bygga en bil som att vårda sjuka människor. Vad är man producerar? I min del av vården är man inte ens sjuk, man har en funktionsnedsättning som är livslång och inte går att fixa till. Däremot fixar vi tillsammans drägligare levnadsvilkor och det kallas att producera. Helst ska vi också producera ett antal öga mot öga möten med patienterna, många möten men inte så långa. Vad de där mötena innehåller är inte så noga, det är kvantiteten som räknas. Nu är det så att många av de jag möter behöver mycket tid. Sällan finns det några färdiga lösningar utan man får prova sig fram. Dålig ekonomi helt enkelt. Precis som de där barnen som inte klarar godkänt i skolan. De som trots stöd drar ner skolans totala resultat och som gör att man som förälder kanske söker sig till en annan skola med bättre resultat. Det är lätt att de som kostar tid och resurser blir de som ingen vill ha på sitt bord. Medmänsklighet, förtroende och empati pratar man väldigt lite om desto mer om vårdprocesser. Ofta känns allt som en massa ord utan innehåll och jag tänker att kejsaren är naken.
Filosofiska rummet
Vuxen
Jag lyssnar ibland på programmet Filosofiska rummet. Och det är inte bara för att de har en av Bo Kaspers låtar som signaturmelodi utan också för att de ofta tar upp spännande frågeställningar som de vrider och vänder på. Idag lyssnade jag på ett program som behandlade vuxenhet. När är man vuxen och vad innebär det? Finns det en tydlig gräns när man kan säga att nu jag är vuxen, och hur definieras egentligen begreppet vuxen, vad menar vi med det.
Jag tror att vuxenhet handlar om ödmjukhet och ansvar. Det är för mig att ha tillskansat sig en förmåga att kunna lyfta blicken utanför sig själv och sina egna behov. Vuxenhet har ingenting med ålder att göra men kanske med mognad. Samtidigt som jag håller med den filosofiska praktikern Tulsa Jansson och författaren Sigrid Combüchen som i programmet menade att man går in och ut i det vuxna. Det är väl lite som det som Dunderklumpen säger ”jag är alla de jag varit förut” dvs inom mig bär jag alla mina åldrar och med det också både vuxenhet och omognad. Varje del kan skymta fram vid olika tillfällen och olika mycket. I vissa sammanhang kan man tillåta sig att vara mer barnslig än i andra. Psykoanalysen talar om regression i jagets tjänst.
När jag var väldigt mycket yngre skrämde vuxenheten mig. Den var så liktydig med plikt och ansvar och någon slags grå präktighet fylld med arbete. En känsla av att det var allt som fanns när man väl vuxit upp. Att livet liksom stelnade på något obegripligt sätt. Som om ens handlingsutrymme och därmed världen skulle krympa. Idag tänker jag istället tvärt om, att som vuxen växer världen. Man har fler erfarenheter och med det också ett större referensmaterial att utgå ifrån när man ska handla. Att vara vuxen är för mig att ha en frihet i sitt handlingsutrymme, men en frihet som också innebär ett ansvar. men ansvar behöver inte vara grått och tråkigt det kan vara lustfyllt och berikande.
Jag ser mig inte som vuxen i alla lägen men det spelar egentligen inte någon roll. Nu när jag är 50+ känner jag mig mycket tryggare och mindre beroende av vad andra tänker än jag gjorde när jag var yngre. För mig är det en smula vuxet.