Nu börjar en ny fas i livet. Eller är det kanske så att den varit på gång längre än jag anat. Att den smugit sig på istället för att komma dundrande. Jag har ännu inte riktigt märkt någon stor skillnad mellan före och efter. Ännu känns det mer som en vanlig semester eller lite vanligt ledigt så där som det kunde bli när jag tog ut en dag flextid lite då och då. Det kanske dröjer tills vintermörkret sätter in, det är kanske då först som skillnaden kommer att märkas.

Men nog har jag börjat att fundera, ställt den där frågan som inte riktigt låter sig besvaras. Vad vill jag egentligen. Det är alltid så mycket brus i vägen, så många hänsyner som behöver tas. Så den där oändliga tiden att själv förfoga över enligt eget gottfinnande verkar inte riktigt finnas. Den är mer som ett rykte, en sägen som man pratar om men som ingen har sett till. Jag tror mig förstå att det är som med så mycket annat i livet en fråga om prioritering. Och just nu ska jag prioritera en stunds bokläsning och sedan en natts sömn utan att behöva väckas av väckarklockan imorgon. Det är faktiskt en påtaglig skillnad från före och något som är helt fantastiskt. Att få vakna i sin egen takt när kroppen tycker att det är dags. Det kan ibland, men inte så ofta, vara väldigt tidigt.

Soluppgång den 12 maj.