Medan hösten långsamt försvinner där ute är jag nu inne på min 15:de förkylningsdag. Jag försöker att intala mig att det är något bra med att tvingas till stillhet och vila men mest kryper det i kroppen och jag vill bara gå ut i solen. Nåväl allt förändras och den här infektionen kommer att ge med sig så är det. Dessutom får jag en lektion i tålamod och det är inte helt fel.

Enskede Fotoklubb, den klubb som har valt mig till ordförande, fyller 75 år i år. Vi firar det med en jubileumsutställning på ABF-huset i Stockholm. Det är så roligt att 50 stycken av klubben ca 120 medlemmar ställer ut sina bilder. Jag har aldrig tidigare deltagit i någon utställning och det har varit otroligt svårt att välja bilder. Nästa gång (om det nu blir någon nästa gång) kommer jag helt klart att tänka annorlunda när jag väljer och se till att vara lite mer förberedd. Hur som helst kommer det här att bli både spännande och roligt.

Om man inte traskar runt i nationalparker kan man strosa runt på ett eller kanske två museum i staden. Vrak – museum of Wrecks ett för mig, oväntat intressant museum. Här fick vi lära oss om dramatiska händelser gömda i det världsunika kulturarv som finns bevarat under ytan i Östersjön. Tänk så mycket som gömmer sig under ytan. Vi tog god tid på oss innan vi fortsatte till Spritmuseum där vi började med lunch och sedan tittade in på museet.
Utställningen True Crime berättar om Sverige på 1920- och 1930-talet. En tid då lönnbränning, smuggling och langning av sprit sågs som ett av de största samhällsproblemen. Restriktioner från statens sida gjorde det svårare att komma över det samhällshotande brännvinet, men öppnade samtidigt upp för en illegal marknad där svartspriten sköljde in över landet. För ju fler restriktioner, desto mer åtråvärd blev spriten. Här följer vi med genom Stockholms mörka hamnar och smala gränder, skumma läkarmottagningar, sjaskiga syltor och illegala nattklubbar, där vi mötte våghalsiga smugglare, förslagna langare, listiga lönnbrännare, korrupta läkare och trixiga festarrangörer.

Efter att besökt lagens utkanter kändes det riktigt skönt att kliva ut i regnet. På hemvägen inhandlades helt lagligt en kanelbulle. Jag är inte så förtjust i bullar så den var inte till mig. Men någon i familjen måste väl fira kanelbullens dag.

Äventyret fortsätter.
I början av september gick vi den ca 15 km långa vandringen Sonfjället runt. Vandringen började i svagt uppförslut och var tämligen lättvandrad. Vi var i stort sett ensamma på fjället varken människor eller björn i sikte. Efter halva turen, strax innan det var dags för lunchpaus, fick vi syn på några renar med ståtliga horn. Vi åt vår matsäck i ett vindskydd vid Hästtjärnen. Där var det blåsigt så det var skönt att kunna sitta i lä. Lite innan vår luchpaus började det mulna på och lagom tills leden började följa ån Sodan började det regna. Här var det väldigt stenigt och svårgånget så man fick verkligen se efter var man satte fötterna, det var tur att vi hade stavar med oss. Leden avslutades med ett ca 1 km långt brant nedförslut. Aldrig har väl en kilometer känts så lång och aldrig har jag haft så ont i mina knän. Trots att vi valde den något kortare varianten av leden kändes det som om vi gått väldigt långt. Men det är svårt att gå i ett stenröse, speciellt när man går nedför. Man kan väl säga att halva leden var väldigt utmanande för oss. Väl tillbaka på parkeringen kändes det helt fantastiskt att vi hade klarat att ta oss runt. Och betyget blev att vi gärna återvänder till Sonfjället.

Att få vara på torpet och ta dagen som den kommer är en gåva. Jag njuter av att vara ute och fixa med en det ena en det andra. Rensa lite i landen, klippa några buskar, såga några brädor och sedan sitta på farstubron och läsa en sida eller två.
Vi åkte hem till stan bara två dagar och jag kände mig instängd.
Det kommer att blir svårt att återvända till världen utanför, men än har jag några veckor kvar att njuta av frånvaron från måsten. Lite folkskygg blir jag nästan men det är helt ok. Tids nog får jag ta tag i det sociala just nu kan jag bara vara i sommaren. Vad kan man med begära?

Vi fortsätter med utmaningen att besöka alla Sveriges nationalparker. I september kommer Nämdöfjärden till så då är det totalt 31 stycken. Efter gårdagens besök på Blå Jungfrun har vi hittills besökt 11 stycken. Det var en underbar dag. Vädergudarna var på vår sida solen strålade och vinden var ljum. Ön är mycket vacker med sina röda klippor och den djungelliknande lövskogen. Vi tog oss upp till toppen på ön för att sedan vandra runt ön. En tur i labyrinten hann vi också med.

I matrummet i stugan står en moraklocka och tickar. Påminner mig om att tiden går oavsett vad jag gör, tänker eller tycker om det. Kroppen påminner också om att tiden går. I huvudet kan jag fortfarande göra saker som i realiteten tycks vara omöjliga att få till. Visserligen har jag aldrig varit bra på att hjula men att stå på händer vore skoj att kunna, frågan är om det är möjligt att få till.
Ett stilla sommarregn strilar utanför stugan och inne råder lugn och stillhet.

Det är så tillfredsställande med bilder som inte är perfekta. Med bilder som är suddiga och där det är lite skevt. Det är också väldigt roligt att syssla med det som inte helt går att styra, det som bjuder på överraskningar. Att inte ha kontrollen hela vägen, det finns något befriande i det. Att det är som det ska vara och det enda man kan göra är att hänga med.
Min pappa sa att ögat söker det perfekta men vill inte hitta det. Det här blir bilder där man söker förgäves efter det.

Jag har gjort en kamera av en teburk och jag har gjort bilder med hjälp av solljus. Långsamma processer som är allt utom förutsägbara.
Hålkamera och cyanotypi, analogt så det förslår.

Träff med Stadsfotogruppens daglediga. Vi fick komma in i den runda byggnaden Forskaren. Häftig form och trappa. Vi fick också komma ut på taket där man hade en vidunderlig utsikt över staden. Vi avslutade träffen med en gemensam lunch.