Jag har en förkärlek för vissnade blommor i allmänhet och tulpaner i synnerhet. En del tulpaner åldras med en sådan värdighet och är nästan vackrare som vissna än de var i sin krafts dagar. Precis så som det är med vissa människor som bara blir vackrare med åren.
Sen på eftermiddagen började det snöa.
Lite arbete och mycket vila. All mat blir lagad på vedspisen.
Inte vet jag om det berodde på åldern eller på att jag var så fullständigt avslappnad och bortkopplad från allt som inte var här och nu. Hur som helst glömde jag totalt bort att jag skulle varit på ett fotoevent från klockan 12 igår söndag. Det fanns inte alls i mitt medvetande trots att det stod ordentligt uppskrivet i både almanacka och väggkalender. Men vad hjälper det om man inte tittar.
Nu blev det istället en härlig promenad i solen med ett konditoribesök ungefär halvvägs. Det var inte alls fel det heller och fotokompisarna klarade sig bra utan mig.
Grått och snöigt idag på torpet. Småfåglarna hittade till fågelmaten och maken fällde en död gran. Jag förberedde inför våren och flisade en hel del grenar som legat på en hög och väntat. När det nästan var dags att dra sig inomhus tittade en blek vintersol fram bakom träden.
Jag är ingen ombytlig person utan trivs bästa i det invanda. För mig är det fullt tillräckligt att ha vänner som flyttat runt och bott på olika håll i världen. Jag har ingen som helst längtan bort utan är fullt tillfreds med att vara precis där jag är. Jag är djupt rotad på de platser jag kallar mina, stationär kan man säga. Bara tanken på att flytta får mig att känna mig orolig och trött. Det kanske har att göra med en viss bekvämlighet men också total avsaknad av äventyrslust i alla fall när det gäller flyttar. Det känns helt enkelt som en erfarenhet jag kan leva utan.
Jag tror att man får en annan syn på saker omkring sig när man stannar kvar. Att man kan få syn på sådant som man annars inte ser. Små företeelser som kräver tid kliver plötsligt fram och blir betydelsefulla. Så som det är med ett fotografi eller tavla man inte omedelbart tar till sig, där man måste återvända och låta tiden arbeta för att man ska uppskatta det man ser.
Jag har bytt jobb i alla fall några gånger i mitt liv. Och arbetsplats med för den delen. Fast inte så ofta det måste medges. Senaste gången hade jag varit på samma arbetsplats i mer än 20 år. Till mitt försvar (om det nu behövs något sådant) ska sägas att arbetsplatsen var i ständig förändring så jag behövde inte söka mig därifrån för att få variation och utmaning i jobbet. Men till slut snickrade jag ihop mitt livs första CV i en ålder av 50+, skickade iväg den och fick jobbet. Nu tror jag att det inte kommer att bli några fler arbetsplatser för min del och inte heller någon flytt i närtid men sånt kan man egentligen inte så noga veta. Saker kan ändras fortare än man tror.
Jag inser när jag sitter här på torpet och skriver det här att min självbild hör ihop med det där stationära. Att jag tycker om att vara konstanten, ankaret det man kan återvända till när man behöver. Så om jag får råda stannar jag i det invanda ett tag till.
Jag fick inspiration till den här texten idag när jag läste Paulas blogg. Hon är raka motsatsen till min ovilja att flytta.
Idag ler människor mot varandra på gatan. Om man hittar en plats i lä kan man känna hur solen värmer. Det är inte mörkt när klockan är fyra på eftermiddagen. Vi går mot ljusare tider.
Jag leker med tanken att onsdag är veckans första dag. Det har ju inte alltid varit måndag som har varit det, först 1976 blev det internationell standard. Tidigare var det söndagen som inledde veckan. Så varför inte en onsdag, jag undrar om det skulle göra någon som helst skillnad om det var så.
När jag kollar upp det här med tideräkning och kalendrar lär jag mig att det inte bara är när veckan börjat utan också längden på veckorna som har skiftat. Kanske kom indelningen till av rent praktiska skäl för att kunna hålla reda på när det är marknad eller andra sammankomster. En rent mänsklig konstruktion alltså.
Jag läser mig till att Aztekerna hade en kalender med 20 dagars-perioder som i sin tur var uppdelade i fyra femdagars-perioder. Olika tideräkningssystem har haft olika veckolängder allt från 4 till 10 dagar men av någon anledning har 7 dagars systemet varit det som överlevt. När man i Europa gick från den Julianska till den Gregorianska kalendern på 15- och 1600-talen. Togs flera dagar bort ur den innevarande månaden men veckodagarna fick rulla på som tidigare.
Man har också gjort olika försök att skapa kalendrar där veckan ska stämma med månaderna och året så att årets dagar alltid infaller på samma veckodag. Men det verkar inte heller blivit någon succé. Så vi tuffar på med den indelning vi har och jag fortsätter att fundera på vilka omvälvande konsekvenser det skull få om onsdagen inledde veckan.
