Att vara människa
Det är i vacuumet i mellanrummet som jag som människa blir till. Vad är en människa frågar du kanske lite undrande. Ett andetag och så ytterligare ett, det är precis så det känns. Stämningen går inte att ta på men den omfamnar som en filt av trygghet. Och mitt i det vågar jag öppna för det som är jag. Vad är en människa? Jag skulle önska att du hänger upp diskborsten istället för att låta den ligga bland matresterna säger du. Visst svarar jag, en självklarhet. Jag tror att jag alltid eller i alla fall nästan alltid gör det, hänger upp diskborsten, men upptäcker förvånat att där ligger den, bland matresterna. Hur blev det så när intentionen fanns och vi var så rörande överens. Varför är det så svårt att vara? Tystnaden, stillheten. Jag gläntar på omslaget och hittar ett nytt lager. Har det alltid funnits här, är det jag som varit ouppmärksam. Man är inte den samma för sig själv som för andra. Här krävs ett förtydligande, vilken är din bild av den som du tror är jag. Troligtvis överensstämmer den ganska dåligt med den bild jag har. Eller gör den det? Jag ska kanske inte vara så säker. Det är möjligen så att du inte har alla pusselbitar. Men har jag det? I min självreflexion väljer jag, avsiktligt eller oavsiktligt att bortse från vissa av dem. Det är för arbetsamt att tänka på dem. De sticker ut lite i kanten, passar inte riktigt i bilden. Din bild är möjligen mer sann än min egen, eller inte. Vad är sant och vad är egentligen en människa?
Underbar text. Så poetiskt begrundande. Vacker, på ett sällsamt sätt. Jag lägger in mig själv och mina funderingar i orden, och följer med på resan …
<3
Jag läser din text – och finner mig … har jag inte varit här förut och läst undrar jag, men hur som går jag lite bakom och letar …. vem är hon Kersti som ger sig ut på plommenaden … och jag?
Det är aldrig lätt att riktigt veta. Men här kan man nog få en glimt av en del av mig.
Roligt att du kommer hit och läser och begrundar. Det gör mig så innerligt glad!
Kram