Jag har lite svårt att finna mig tillrätta i min ålder samtidigt som jag nog aldrig varit så här tillfreds med att vara just så gammal som jag är. Efter lite funderingar har jag landat i att allt beror på mina, alldeles egna, fördomar om hur man ska vara, att de finns någon mall för varje ålder på något sätt, vilket i sig är en helt absurd tanke. Men också att jag inte alls kan finna mig tillrätta i det tänket, alltså i min egen fördom. Och så är det nog också så att jag faktiskt kliver omkring och tror att jag är i en annan ålder än jag verkligen är. Att det där åldrandet liksom inte angår mig utan att det bara gäller andra, lite ospecificerade människor, som jag inte känner. Idag drabbade den mig, insikten att jag har rest en bit på livets stig. Att jag har erfarenheter och kunskaper som en yngre människa saknar. Det var både upplyftande och lite vemodigt.
Detta med ålder har jag också funderat på men lärde mig något av en man som heter Lars Erik Uneståhl; när någon frågade honom om ålder svarade han; ”evig. ” Väldigt klokt!
Och vad är ålder? En siffra? Flera siffror? Men utan innehåll.
Jga har också tänkyt på att åldrandet inte direkt angår mig, men dina tankar kände jag ige mig i och det var glädjande. Vi är fler…
Kram!
Och en väldit vacker bild som är ”evig”.
Härligt att höra att du också funderat i samma banor. jag tar till mig svaret Evig, det ska jag också använda.
Kram
Jag har också funderat en del på det där med ålder. Själv blir jag förvånad ibland när jag ska säga min ålder och tänker att den låter äldre än vad jag på något vis tänker att jag är, samtidigt som jag är glad för all erfarenhet den bär med sig. Märkliga känsla kring ålder som trots allt är ett tecken på liv.
Kram
Det är lite komplicerat det där att vara både gammal och ung. Erfarenheten vill man ju inte vara utan. Man bär ju allt med sig som årsringar.
Fint när du säger att ålder är ett tecken på liv, tänkvärt.
Kram