Förändras gör man hela tiden. Det behövs inget nytt år för det, det behövs egentligen ingenting alls, det bara sker med en ofrånkomlighet som kommer av att vi lever. Det enda vi säkert vet något om är det ögonblick som är just nu. Men erfarenheten säger att eftersom allt förändras så kommer även det här ögonblicket att göra det. Det är både trösterikt och sorgesamt. Jag ser på mig själv och undrar när den skedde, förändringen. När upphörde jag att vara den jag var och blev till den jag är. Det är som med allt vi har i vår närhet, man ser det egentligen inte. Men en dag märker vi att tiden förändrat oss eller också förändrar tiden vår uppfattning om oss själva och det vi har omkring oss. Det är för mig plötsligt helt ofattbart att jag inte längre är en ung kvinna. Jag vet det, varje år har jag fyllt en ny, högre siffra och alla runt omkring mig har blivit äldre. Jag har kunna se förändringen i spegeln varje morgon eller så är det precis det jag inte har kunnat. För man ser inte de små förändringarna. Så en dag har jag skrynkliga händer och gråa hårstrån är lite mer självsäker och tar lite större plats. Plötsligt har jag förändrats. Jag var ung och nu är jag någon annan. Det känns som om vi helt nyss träffats, jag är ännu inte helt bekväm i hennes sällskap. Gissar att det tar ett tag att vänja sig.
Favoritmusik, med en text lika aktuell idag som då, för så länge sedan.
Jag både håller med och inte. Det är inte skoj när kroppen börjar ge upp och reservdelar skulle behövas både här och där. Men, samtidigt, numera bryr jag mig så mycket mindre om hur andra uppfattar mig, jag sminkar mig inte, jag klär mig i rena men mest gamla kläder, men jag tror och hoppas att jag ser glad ut, och jag ler när jag möter någon och tittar gärna andra i ögonen. Bara för att jag kan och vill. Självsäkerheten sitter mycket i åldern…
Kram du fina kvinna
Så är det nog att självsäkerheten sitter i åldern. Det är befriande att inte behöva bry sig så mycket längre. Jag gör mer som jag vill men vissa saker gör jag inte trots att jag kanske kulle vilja, jag jobbar på att ta tag i det också. Ibland skulle jag vilja vara en större blandning av då och nu. Som Eva Dahlgren sjunger: Ung men inte oerfaren, vild men inte farligt galen….
Härliga gamla Pink Floyd, ett av mina absoluta favoritband… lång tid har förflutit, ett annat liv känns det som. Håller med om det mesta du skriver, även om jag tror att vi inte förändras så värst mycket längst inne. Försiktigare, ja. Klokare? njae…
Huvudsaken att vi har nyfikenheten kvar. Och en del av barnasinnet.
Det sägs att mycket gamla ”går i barndom” igen. En tröst, i så fall, tycker jag.
Kram !
Ja ett annat liv men musiken håller än. Skoj att vi har samma favoritband. Jag tror nog inte heller att kärnan förändras så värst mycket. Vi får bara en del lager av erfarenhet, och i bästa fall lite visdom med åren. Gå i barndom låter inte alls så illa.
Nog är det en märklig känsla att känna sig på ett visst sätt medan spegeln säger något annat. Förändringarna har kommit gradvis men plötsligt blir man medveten på ett annat sätt. Känns sådär…
Krya på dig!