Jag har inte förstått tjusningen med fågelskådning. Men nu i helgen började jag fatta att det kan vara riktigt roligt.
En första kull sädesärlor (för det tror jag bestämt att det är men om någon vet bättre så får man absolut rätt till min okunskap) har lämnat boet och sitter fastklamrade i plommonträdet ängsligt pipande efter någon förälder som kanske kan ge lite vägledning hur man tar sig fram på denna höga höjd. Här kommer några bilder.
Du är den borne ornitologen …. Ja, du har i alla fall börjat på den banan.
Sädesärleungar brukar vara väldigt efterhängsna sina föräldrar och springa efter dem för att bli serverade.
Så då hade jag rätt i min förmodan, att de var sädesärlor. Jag kunde nästan ana att de hade svårt att släppa taget om föräldrarna. Vi tror att de är fler ungar på gång. Så har vi också en grå flugsnappare som fortfarande ruvade. Vi gissar det eftersom de inte hade någon mat med sig när de flög till boet och de verkade som om de turades om att ruva. Får se till helgen vad som hänt på fågelfronten. Sedna får vi vänta tills körsbären mognar då kan man sitta på första parkett och njuta av en mängd olika fåglar. Jag kanske ska börja kryssa :).
Så snyggt fångat! Jag tycker det räcker att jag tittar på en fågel så flyger den iväg…
Kram
Det var nog för att de var ungar som de inte hade vett att flyga sin kos.
Kram
Så bra du lyckats fånga dessa ungar! Jag provade att fotografeta fåglar i en av Bosse Lidéns ”utmaningar” och det var en prövning, men väldigt rolig. Jga har öfrstått av min bloggvän,och fotograf, Ghugge, att man måste ha mycket tålamod och jag åfr träna mycket mer på det.
Men du lyckades! Jättefina bilder!
Kram!
Tack Ditte. De här fågelungarna var ganska lättfotograferade. De satt där de satt och verkade inte våga flyga iväg. Dessutom har jag ett ganska bra objektiv så att jag kan vara en bit ifrån.
Kram från ett regnigt Enskede