Jag hörde på radio idag att det är tre månader kvar till nästa röda dag som är långfredagen. Reportern gick ut på stan och frågade människor hur de ska göra för att härda ut fram tills dess. För mig kändes det konstigt att hon antog att människor bara leva för semestern eller de lediga dagarna och kämpa sig igenom alla de andra. Livet består ju mest av vardagar så om man bara ska sitta och längta till nästa röda dag så borde man försöka göra något åt sin situation. Men reportern verkade förutsätta att alla har de förfärligt på sina arbeten och bara längtar efter ledigt. Jag hoppas att det är fler än jag som tycker om sitt arbete, som gillar att gå dit och inte lider varje arbetsdag. Sen är det förstås skönt med sovmorgon. Men kanske det är med det som med årstider. Att man njuter desto mer när man får pröva på att gå upp tidigt eller när året har mer än en oändlig sommar.
