Poesi

Morgontrött som jag är har jag missat programmet Lundströms bokradio som sänds i P1 på lördagsmorgnar. När jag häromdagen upptäckte det fann jag till min stora glädje att föregående program ägnats helt åt min favoritpoet Werner Aspenström. Ja jag har en favoritpoet. Det är inte många i min närhet som har det. Mitt närområde är sorgligt befriat från människor som läser poesi, i alla fall så vitt jag vet. Det är tråkigt, inte så mycket för mig som för alla de som inte har förstått vilken kraft, glädje och tröst man kan hämta i lyrikens värld.

Jag tycker om många poeter men i min värld har Werner Aspenström en speciell plats. Kanske för att jag redan som mycket ung hittade hans diktsamlingar i lyrikhyllan på Trollbäckens bibliotek. Jag tror att det var Trappan från 1964 som var den första. I den finns dikten ”Du och jag och världen” som har följt mig genom livet. Den slutar:

Här går vi nu.
Den som har de vita gummistövlarna
är du.
Den som har de svarta gummistövlarna
är jag.
Och regnet som faller över oss båda
är regnet.

Jag vet inte vad det är som gör att jag tycker så mycket om den. Kanske att det i den finns ett jag och ett du men också ett tillsammans.
I Aspenströms dikter finns också ibland en stillsam upproriskhet, som tilltalar mig, Kanske tydligast i Sardinen på tunnelbanan, den som vill att burken öppnas mot havet.

Det känns som om poesi gör mig klokare och kanske också sedd på ett sätt som inte hör till vanligheten. Lyrik som en spegel där jag kan få syn på mig själv, upptäcka nya sidor av både mig och tillvaron som människa. Jag kan bli lycklig och varm över en strof, en rad som talar till något djupt inne i mig på ett sätt som går bortom ren förståelse. Som Tomas Tranströmer skriver: Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse.
Så kan det vara när man ger sig in i lyrikens värld rätt som det är hittar man något man inte alls väntade sig.

Ett avsnitt ur dikten Orter och ställen får avsluta dagens blogginlägg:
För att komma till en främmande ort
måste vi hela tiden passera hemtrakter,
annars kommer vi ingenstans
utan blir hängande i ingenmansrymd,
i allsköns värld
Werner Aspenström