Både ICM-resan och resan mot att finna sig tillrätta i en pensionärstillvaro. Båda är knepiga, var och en på sitt sätt. För att göra det hela ännu lite svårare reste jag upp till Östersund. Jag mötte lite vinter och jobbade i tre intensiva dagar. Med jobb och ledighet om vartannat är det inte lätt att klura ut hur dagarna ska gestalta sig i en pensionärstillvaro. Nu sitter jag här hemma och försöker minnas vad vi egentligen gjorde de där tre dagarna i Östersund. Vad är det jag måste göra och vad jag kan göra för att jag vill. Är det tillåtet att sitta och läsa mitt på dagen bara för att man har lust?
ICM-resan är otroligt rolig men väldig svår. Den är krokigt och guppigt och precis när jag tycker att jag är något på spåret glider det undan och resultatet blir bara suddiga bilder. Men skam den som ger sig, igår tog jag kameran med in till stan och smög efter intet ont anande personer. Med lång slutartid och iskalla händer blev det i alla fall några bilder som i viss mån liknade det jag var på jakt efter.
Det kan vara nog så svårt att få till effekten när moderna kameror tenderar att ha en funktion som stabiliserar kameran när man håller den på fri hand (vilket ju är bra när man absolut inte vill ha rörelseoskärpa). När jag pluggade (10 år sen) och ville ta just kreativ rörelseoskärpa med mobilen (det passade så bra både för mitt projekt och när jag ändå småsprang för att hinna med tunnelbanan och anslutande tåg – två flugor i en smäll), kom jag fram till att jag behövde överdriva rörelsen extremt mycket för att alls få någon effekt. Men med lite övning gick det till slut bra.