Det är som att sprattla mitt i mellan land och vatten. Att inte riktigt veta var man hör hemma.
Just nu är det som en lång och solig semester utan slut. I sommarledigheten finns intet fäste, pärlorna rullar av tråden en efter en och för mig allt närmare hösten.
Jag längtar efter att vara kvar i sommaren i evighet samtidigt som en del av mig längtar efter vardagens rutiner. Men kan det bli vardag när man är ledig hela tiden?
