Jag är ingen ombytlig person utan trivs bästa i det invanda. För mig är det fullt tillräckligt att ha vänner som flyttat runt och bott på olika håll i världen. Jag har ingen som helst längtan bort utan är fullt tillfreds med att vara precis där jag är. Jag är djupt rotad på de platser jag kallar mina, stationär kan man säga. Bara tanken på att flytta får mig att känna mig orolig och trött. Det kanske har att göra med en viss bekvämlighet men också total avsaknad av äventyrslust i alla fall när det gäller flyttar. Det känns helt enkelt som en erfarenhet jag kan leva utan.
Jag tror att man får en annan syn på saker omkring sig när man stannar kvar. Att man kan få syn på sådant som man annars inte ser. Små företeelser som kräver tid kliver plötsligt fram och blir betydelsefulla. Så som det är med ett fotografi eller tavla man inte omedelbart tar till sig, där man måste återvända och låta tiden arbeta för att man ska uppskatta det man ser.
Jag har bytt jobb i alla fall några gånger i mitt liv. Och arbetsplats med för den delen. Fast inte så ofta det måste medges. Senaste gången hade jag varit på samma arbetsplats i mer än 20 år. Till mitt försvar (om det nu behövs något sådant) ska sägas att arbetsplatsen var i ständig förändring så jag behövde inte söka mig därifrån för att få variation och utmaning i jobbet. Men till slut snickrade jag ihop mitt livs första CV i en ålder av 50+, skickade iväg den och fick jobbet. Nu tror jag att det inte kommer att bli några fler arbetsplatser för min del och inte heller någon flytt i närtid men sånt kan man egentligen inte så noga veta. Saker kan ändras fortare än man tror.
Jag inser när jag sitter här på torpet och skriver det här att min självbild hör ihop med det där stationära. Att jag tycker om att vara konstanten, ankaret det man kan återvända till när man behöver. Så om jag får råda stannar jag i det invanda ett tag till.
Jag fick inspiration till den här texten idag när jag läste Paulas blogg. Hon är raka motsatsen till min ovilja att flytta.
”Mitt hem är min borg” skulle jag vilja säga och att flytta är definitivt inget för mig heller. Vi har bott här sedan 1984 och stortrivs så varför ändra på ett vinnande koncept. Dock vet jag från mina år i fastighetsbranschen att många blir rastlösa och flyttar ungefär vart femte år. Nej, jag har inte bytt arbetsplatser heller förutom någon enstaka gång. Varför ändra på något man trivs med så förmodligen är jag ganska så stationär jag med.
Kram
Man är olika och tur är väl det. Men visst hade ni lite flyttplaner för några år sedan? Vi har verkligen inga planer på att flytta. Nu är det pensionsplaner som gör att min tillvaro trots allt kommer att förändras om en inte för avlägsen framtid.
Kram
… och här hamnar jag efter att ha läst hos Paula då vi nu är med i Hoppa på tåget där jag också hamnade i just din kommentar. Här inne har jag inte varit på SÅ länge, men blev nyfiken på vad du skrev.
Jag tycker mycket om det du skriver om dig som stationär och din självbild i just det att leva så.
Jag har flyttat mycket till följd av situationer som uppkommit i livet. Bytt arbetsplatser har jag gjort också, men yrkesmässigt det samma hela tiden i 38 år.
Jag har var jag än varit känt att jag slår en rot och trivs där. Många rötter som naturligtvis spretar då. Men trygga nog.
Men så inträffade något då jag 2018 återflyttade från Norrland till Värmland, till Arvika. Hoppsan jag trivdes inte fast jag hade fler bekanta. Jaha, ja då var tiden inne för att sätta i verket den tanken jag haft en längre tid, att flytta till en stad där jag ingen känner, ingen anknytning till jobb heller så jag får själv skaffa mig den sociala biten och bo in mig.
Nu har 3 år gått och jag mår så gott här; en sak jag känt flera år nu är att äventyret är min vardag. Det där lilla nära, som det stora. Goda vänner finns runt om, några nya bekanta har jag här och så har jag min familj i Norrköping.
Kram