Jag sätter på mig hörlurar när jag går av tunnelbanan på T-centralen. Det är många som har lurar på sig. Ingen verkar vara riktigt glad jag undrar så vad de egentligen lyssnar på. Själv sätter jag på en glad peppande låt som gör att jag ler. Ingen av de jag möter på min väg upp till Vasagatan gör det, ler alltså. Jag provocerar genom att medvetet söka de andras blickar och ge dem ett stålande morgonleende. Kanske kommer det att tala om det under dagen. Tala om den där udda människan som log klockan kvart över sju på T-centralen. Log så där utan synbar anledning, kan det vara riktigt klokt?
I mina öron hade jag I am med Fia.
underbart , fortsätt provocera. För det är väl nästan det du gör! Kan inte minnas att jag log särskilt ofta i lokaltrafiken i Stockholm när det begav sig. Nu som pensionär har jag en helt annan inställning, beror förstås på miljön och på att jag slipper stressa, nu avfyrar jag leenden åt alla håll där någon går. Det bästa med att bo på en liten ort: alla känner alla, hälsar på alla! Mitt problem är att jag är värdelös på att känna igen bilar! Folk vinkar och viftar när de kör förbi o jag har ingen aning om vilka de är! Men för att göra det enkelt så vinkar jag numera åt alla bilar som inte har takbox, för de är turister!
Turisterna kanske också kan behöva en vinkning.
Kram
🙂
Jag tror att många är så inne i sin egen värld på morgnarna och kanske inte ens observerar människorna kring sig. Härligt att du bjöd på ett leende för kanske blev några varma inombords av det.
Kram
jag tror att det är precis så. Men förhoppningsvis gjorde jag någon glad.
Kram
Så trist att det är så i huvudstaden. De flesta har inte ”tid” – fast man har det , eller intresse av att se se andra människor. Så självupptagna.
Har aldrig sett detta utomlands.
Jag försöker att le och möta andras blickar men sällan med gensvar.
Tror att flera uppskattade ditt leende.
Kram
Jag hoppas att de gjorde det.
Kram