Ensam hemma

Att vara ensam hemma utan någon att ta hänsyn till och utan några bestämda programpunkter är att tappa orienteringen en smula. Dagen blir konturlös och utan något att förhålla sig till går tiden ganska sakta och jag blir rastlös. Jag har hört att det är viktigt att man som nybliven pensionär, eller kanske dagledig av andra anledningar, skaffar sig rutiner.  Att man mår bra av att ha någon form av skelett att hänga upp sin dag på. Redan efter knappt en halv dag känner jag att det nog är rätt.

Jag tänker sedan att min rastlöshet egentligen mer handlar om vår tid och vårt (mitt) tempo. Att det arbete jag behöver göra är att inte göra något alls. Att jag är färgad av det snabba, ombytliga. Jag har försökt att gå lite långsammare och att inte bli irriterad på de som strosar. Jag har då upptäckt att jag är helt inkompetent på strosandets område. Jag gissar att min inkompetens handlar om att jag inte försökt tillräckligt. Det skulle helt klart kunna vara ett förbättringsområde.

En sak jag är bra på är att vänta. Men nu när jag är alldeles ensam så behöver jag inte göra det, det är hela tiden jag som bestämmer. Det är det som jag tänker och vill som är måttstock och mall. Vill jag göra något på minuten så är det bara att sätta igång. Det är här vilsenheten sätter in. Att bara behöva orientera sig mot sig själv och inte ha någon annan att förhålla sig till det är på något märkligt sätt väldigt arbetsamt.

 

 

8 Responses

  1. Låter ljuvligt med egentid! Tid att spendera med det som faller dig in för stunden. Ta vara på den, tiden <3

    Är fotografiet nytt? Snöar det så mycket hos er? Ser inget vidare ut, men bilden illustrerar din text på ett tydligt sätt.

    Ha en fin andra advent! Kram

    1. Jag gör det, tar vara på den ensamma tiden. Bilden är från i november i år. Nu har det inte snöat på ett tag så all snö har regnat bort tyvärr.
      Kram

  2. Jag tror också det är viktigt eller i varje fall bra att hänga upp dagarna på något. Men samtidigt så tycker jag om de dagar då jag inte har det. Att bestämma alltefetrsom vad jag vill/inte vill göra. Jag slutade i princip att jobba när jag var 62, vara fast anställd. Men har fortsatt efter det med lite olika saker. Just nu har jag ibland resejobb som jag tycker mycket om och de kommer då och då. Roligt och givande. Men jag tror också att en så småningom hittar en ”lunk” som man trivs med. Risken är dock att viss rastlöshet också sätter in.
    Kram , tankar och en trevlig helg önskar jag dig.

  3. Som vanligt kloka tankar här. Jag har upplevt den optimala skillnaden, att gå från storstadspuls med allt vad det innebär till att leva ett stilla liv i en liten byhåla, utan tider att passa, utan arbete att utföra, de enda tiderna jag behövt tänka på har varit mina arbetspass på loppis en dag i veckan o tandläkarbesöken med vidhängande transportplanering. Men för min del handlade det i slutändan om att jag inte var kapabel att leva kvar i det hetsiga tempot. Panikångest, hjärtklappning, magknip, värk, yrsel, ja säg vad jag inte drabbades av. Vi har inte kommit så mycket längre på tjugo år, det var då det stora mörkret drabbade mig. Idag är stress vanligaste anledningen till sjukskrivning…suck.
    Varför är du ensam? Kram

    1. Ensam för att mannen min var på annan plats med övernattning, rent tillfälligt. Han har haft ett jobb där han varit mycket borta och jag har varit van men sedan i februari är han pensionär och nu är jag van vid att ha honom hemma. Så det kändes ovant att vara helt ensam en helg. Ovant men också rätt skönt 🙂

      Trist att du var tvungen att gå igenom alla otrevligheter innan du hittat ett lugn och en lunk som fungerar. Det är så märkligt att vi inte kommit längre vad gäller stress och ohälsa.

      Kram och trevlig tredje advent.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.