Funderingar

Nya tider

Nu börjar en ny fas i livet. Eller är det kanske så att den varit på gång längre än jag anat. Att den smugit sig på istället för att komma dundrande. Jag har ännu inte riktigt märkt någon stor skillnad mellan före och efter. Ännu känns det mer som en vanlig semester eller lite vanligt ledigt så där som det kunde bli när jag tog ut en dag flextid lite då och då. Det kanske dröjer tills vintermörkret sätter in, det är kanske då först som skillnaden kommer att märkas.

Men nog har jag börjat att fundera, ställt den där frågan som inte riktigt låter sig besvaras. Vad vill jag egentligen. Det är alltid så mycket brus i vägen, så många hänsyner som behöver tas. Så den där oändliga tiden att själv förfoga över enligt eget gottfinnande verkar inte riktigt finnas. Den är mer som ett rykte, en sägen som man pratar om men som ingen har sett till. Jag tror mig förstå att det är som med så mycket annat i livet en fråga om prioritering. Och just nu ska jag prioritera en stunds bokläsning och sedan en natts sömn utan att behöva väckas av väckarklockan imorgon. Det är faktiskt en påtaglig skillnad från före och något som är helt fantastiskt. Att få vakna i sin egen takt när kroppen tycker att det är dags. Det kan ibland, men inte så ofta, vara väldigt tidigt.

Soluppgång den 12 maj.

September

Ovanlig värme, otaliga myggor. Långsamt och fort, lite och mycket. Ett inre kaos. Jag läser Mikael Berglunds Ovanjorden och fångas i orden och stämningen. Älskar vemodet mellan raderna.
Börjar ana en röst i mig som pockar på och vill ut vill bli satt på pränt. Köper en anteckningsbok och en ny penna men tar mig inte tiden att sitta ner och lyssna. Anteckningsboken blir liggande orörd i väskan och pennan används till att pricka av sakerna på att- göra-listan. Tappar tråden och har ingen ro att stanna i ögonblicket, hoppar från det ena till det andra som i en film med snabba klipp. Offer för det brådskande som pågår överallt omkring mig. Försöker stanna upp men blir rastlös och lite stressad över av att ”slarva bort” tiden.

Smiter in i fotograferandet, jobbar med ND-filter för att kunna fotografera när det bli för ljust med de inställningar jag vill ha så att kameran inte klarar av det. Dubbelexponeringar och rörelse, tappar tiden, det är så roligt och jag har inte en aning om vad jag gör. Ibland blir det bra oftast blir det skräp men kanske jag till slut kan få kläm på det här.

Skrivandet finner nog också sin plats så småningom. Jag ska försöka vara lite snäll mot mig själv. Börja med att äta lunch till exempel och kanske meditera.

Eremit

Jag bor i landets huvudstad, inte precis i centrum men endast en 20 minuters cykeltur därifrån. Stockholm är fullt av människor, på trottoarerna, i affärerna, på cykelbanan och i tunnelbanan överallt är det människor. Jag har också ett jobb där jag har många arbetskamrater och där jag dagligen träffar många olika personer. Så kort sagt är det många människor jag interagerar med dagligen.

Torpet har för mig varit ett ställe där jag kan vara ensam eller tillsammans med ett fåtal som liksom jag gör sin grej. Det är en plats där jag inte behöver vara så social och bete mig på något särskilt sätt. En plats där jag kan vara utan ansträngning.

Missförstå mig inte, jag gillar människor (i måttliga mängder) och jag kan uppföra mig och vara social men när helgen kommer har jag oftast fyllt mig sociala kvot.

Härom helgen var jag på kalas och träffade en hel massa trevliga människor där några av dem bor ganska nära mig på torpet. Jag blev varse att det i trakten finns en del begivenheter som de alla deltog i lite då och då. Det som slog mig var att man inte kan vara en sådan eremit som jag är om man också vill vara en del av den gemenskap som finns i bygden. Då gäller det att bjuda till och vara med. Nu undrar jag på om det kommer att bli lättare att göra det när jag inte jobbar så mycket. Om jag då kommer att sakna att omge mig med allehanda olika människor. Ja det är väl bara tiden som kan visa hur det blir. Och då finns förhoppningsvis möjligheten att krypa ut ur sin eremitkoja och ge sig av till något av evenemangen.

Tankar

Jag tror inte att det är i optimeringen och maximeringen det sker. Nej det är mer i mellanrummen, i tystnaden och eftertänksamheten. Det är där som det händer något med oss människor. Om vi vågar vara där, om vi vågar lyssna. Sen är det inte så lätt att lyssna på sitt inre, för det mesta är det bara tyst eller så går tankarna runt som en tvättmaskin och hamnar alltid på samma ställe. Men då och då kan man lyckas med konststycket att ta sig ut ur tvättmaskinen och hamna på en skimrande plats där tankarna lyfter, där rösten blir ett språk, en mening, ett tilltal och där man på något sätt lär sig någonting om sig själv. Jag tror att mellanrummen är en nödvändighet, att man behöver stänga av allt brus, alla ingående kanaler och vila i pausen. För om man törs det, om man törs stanna där en stund det är då det kan ske mirakel.

Veckans första dag

Jag leker med tanken att onsdag är veckans första dag. Det har ju inte alltid varit måndag som har varit det, först 1976 blev det internationell standard. Tidigare var det söndagen som inledde veckan. Så varför inte en onsdag, jag undrar om det skulle göra någon som helst skillnad om det var så.

När jag kollar upp det här med tideräkning och kalendrar lär jag mig att det inte bara är när veckan börjat utan också längden på veckorna som har skiftat. Kanske kom indelningen till av rent praktiska skäl för att kunna hålla reda på när det är marknad eller andra sammankomster. En rent mänsklig konstruktion alltså.

Jag läser mig till att Aztekerna hade en kalender med 20 dagars-perioder som i sin tur var uppdelade i fyra femdagars-perioder. Olika tideräkningssystem har haft olika veckolängder allt från 4 till 10 dagar men av någon anledning har 7 dagars systemet varit det som överlevt. När man i Europa gick från den Julianska till den Gregorianska kalendern på 15- och 1600-talen. Togs flera dagar bort ur den innevarande månaden men veckodagarna fick rulla på som tidigare.

Man har också gjort olika försök att skapa kalendrar där veckan ska stämma med månaderna och året så att årets dagar alltid infaller på samma veckodag. Men det verkar inte heller blivit någon succé. Så vi tuffar på med den indelning vi har och jag fortsätter att fundera på vilka omvälvande konsekvenser det skull få om onsdagen inledde veckan.

Att öva

Det krävs uthållighet, träning och kanske en gnutta talang, det sista är troligtvis inte helt nödvändigt. Jag tror på de som säger att man blir bra på det man tränar på oavsett vad det är. Så om jag vill bli bra på att hitta de små små detaljerna, de små glädjeämnena eller de små vardagsfunderingarna så måste jag öva. Varje dag outtröttligt får jag ta på mig de glasögon som avtäcker den verklighet och de mysterier jag tänker mig att jag vill skildra. Sedan måste jag också öva på att formulera de tankar som uppstår på ett sådant sätt att även andra kan begripa det som jag tror att jag har fått syn på. Det känns precis lika flummigt som de låter.

Jag har tillbringat en del tid med att läsa spridda delar av min tidigare blogg (plommenad.blogg.se). Blir avundsjuk på sättet skribenten, dvs jag, ledigt formulerar funderingar och spaningar i samtiden. Jag vet inte när jag tappade bort den förmågan. Jag vet bara att jag på något sätt måste återerövra den.

Anteckningsblock, penna och stora öron tror jag är nyckeln till framgång. Mobilen är i sammanhanget bannlyst. Jag börjar imorgon så får vi se hur det går.

Fotografering har jag övat desto mer på den sista tiden. Det är antagligen därför det går hyfsat bra.

Vinter

Det var någon om att andas. En tanke som kunde utvecklas och växa precis som andetaget gör när man långsamt och medvetet andas ut och andas in. Då och där i mörkret var jag för trött för att kliva upp och skriva ner det jag hade fått fatt på. Nästa morgon hade tanken försvunnit lika spårlöst som dimman på insjön när solen bryter fram på morgonen.

Kanske handlade det om kroppen och om åldrandet, som så många av mina tankar gör just nu. Jag närma mig en ny fas i livet att känner mig lite vilsen i det. Det är svårt att riktigt veta vad jag vill och hur det kommer att kännas när jag väl är där. Kommer jag att ens att veta att jag är framme?

Och som så ofta när mörkret tränger sig på går det långsammare både i kroppen och huvudet. Det är lite ovant att sakta ner. I söndags blev jag sittande hela dagen utan att ta tag i något av det jag hade tänkt. Om det varit någon annan som gjort så hade jag sagt: så bra av dig, det var nog precis vad du behövde. Nu kändes det som om jag slösat bort en dag. Varför är det alltid så lätt att vara klok när det gäller andra och så svårt att vara lite snäll mot sig själv? Jag inser att jag har en hel del att jobba med. Lite mer sitta och glo och lite mindre fara omkring. Det kan kanske hjälpa mig att få syn på det där som jag inte riktigt får fatt på, det som handlar om vad jag egentligen vill.

Läget

Idag cyklade jag till jobbet utan hjälm. Upptäckte det först när jag var på väg hem från jobbet. Då kunde inte komma på om jag hade haft hjälmen på morgonen eller om jag helt glömt den hemma. Det visade sig att jag inte hade tagit med den hemifrån. Jag kan fortfarande inte riktigt förstå hur jag kunde cykla så länge utan att märka något.

Häromdagen hände det som Bodil Jönsson skriver om i sin bok Tio tankar om tid, jag tappade alla mina bollar. Man kan jonglera med ganska många bollar men det finns en gräns, när den överskrids tappar man samtliga. Så de närmaste dagarna har jag varit fullt upptagen med att plocka upp bollarna en och en och försöka bringa någon form av ordning i det kaos som uppstår när man glömt allt man sysslat med och måste ta ett nytt avstamp i verkligheten. Inte vet jag om det hjälper att flytta runt pappren på skrivbordet och stoppa in ett och annat på sin rätta plats men det känns bättre och ser lite renare ut.

Jag vet inte om det är för att all energi går åt till att förhålla sig till den verklighet vi hamnat i som jag är så trött. Att det är därför jag inte använder all tid till sådant som jag vet att jag gillar. Träffa vänner på distans, skriva i bloggen, tänka, läsa, fotografera osv. Istället blir det mest att försöka hålla stånd mot oordningen med varierad framgång.

Men det finns ljusglimtar. Sparrisen växer både i landet och på min fönsterbräda. Jag har några uppdrag på jobbet som verkligen är stimulerande och utvecklande. Och att cykla i ca en timme om dagen gör gott för kropp och själ. Om nu bara de där andra cyklisterna kunde hålla sig hemma.

Ogräs

Här växer det ogräs tänkte jag när jag öppnade sidan och det var 8 uppdateringar som väntade. Men kanske är det så att här inte växer alls. Tiden är ur led och så även jag.

Jag tar min dagliga bild och laddar upp på Blipfoto men så mycket med blir det inte. Men då är jag inte helt rättvis mot mig själv. Så vad är det då jag gör? Jo jag cyklar till och från jobbet och det tar sin tid, drygt en timme om dagen i ren investering. Ger förhoppningsvis både kondition och välmående. Jag petar ner en väldigt massa frön i krukor, de flesta haft vänligheten att sticka upp så de har jag skolat om i större krukor. Bland annat sparrisar som jag inte ens vet var jag ska sätta när de väl vuxit sig så stora att det kan bli aktuellt att plantera ut dem. Jag har nästan stickat klart en tröja. Ett av mina många stickprojekt. Läst en del har jag också gjort och talat i telefon med de man inte får träffa.

Sedan blir det ett och annat distansmöte inte bara på jobbet utan även på fritiden. Körövning via datorn är en rolig sysselsättning där den sociala biten kanske är den som är mest givande. Bildspråksgrupp med bilddiskussion visade sig vara nästan bättre på distans än när vi ses på riktigt. Klubbmöte i fotoklubben fungerade också att ha digitalt även om det är mycket roligare att ses på riktigt.

Ja så tuffar livet på inte alls som vanligt men ända i någon sorts vardag.
Jag kanske ska gödselvattna lite här så att det kommer igång att gro lite här inne inne också och inte bara på min fönsterbräda.