Jag lyssnar på fösta avsnittet av radioserien Vandrarna ett program som sändes i P1 i somras. Det är Erik Schüldt och Nina Burton som tillsammans går den 560 km långa Nidarosleden för att ta reda på vad som händer med en människa som vandrar riktigt länge, vad händer i samtalet? I det här första avsnittet letar de efter tystnaden och Nina ställer frågan: Vad tror du händer med en människa som går ut i ödemarken och umgås med tomheten? Erik svarar att tystnaden kan vara lite skrämmande, det är som om det man speglar sig i försvinner, att man märker vem man är i mötet med andra. Jag tycker att här är spännande att fundera på, vad händer i tystnaden och vem är du där.

För några år sedan reste jag till Berget i Rättvik och stannade där på tyst retreat i en vecka. Det är en speciell upplevelse att vara tyst tillsammans med människor man inte känner. Befriande på ett sätt att inte behöva socialisera sig. Att bara få vara med sig själv. Men samtidigt upplevde jag veckan som utmanande och krävande. Det var inte tystnaden i sig som var den stora utmaningen utan det faktum att jag var tvungen att möta mig själv utan något filter, jag hade inget eller ingen att gömma mig bakom. Man umgås sällan med sig själv på det sättet och det var svårare mödosammare än vad jag hade föreställt mig.

Det är  snart 8 år sedan jag tillbringade några dagar med att vandra ensam på Sörmlandsleden innan jag gick hade jag föreställt jag mig att jag under vandringen skulle tänka djupa tankar, reflektera och fundera över stort och smått. Men till skillnad från hur det var på Berget upplevde jag att vandringen tog all kraft, att det inte blev någon kvar för de där riktigt djupa funderingarna. Det var något meditativt i att sätta en fot före den andra men samtidigt så mödosamt att vandringen var sig själv nog. Och kanske är det det som är själva grejen med att vandra, att sätta en fot före den andra igen och igen.