blogginlägg

Vilda djur

På landet är djuren i naturen vilda och ses mest på håll och inte så ofta. Där finns både varg och vildsvin men dem har jag aldrig sett. Däremot har jag sett älg, råddjur, räv, grävling och hare. Korta möten där djuren snabbt drar iväg utom synhåll för mig.

I stan är djuren inte så vilda, de bryr sig inte om oss människor på samma sätt som djuren på landet. Här strosar de obekymrat vidare om man kommer i närheten. Ibland står de till och med kvar och fortsätter med vad de har för sig. Det är väl därför jag ser vilda djur oftare i stan än på landet. Här har vi också räv och grävling men dem ser man sällan. Råddjur och hare ser man däremot nästan varje dag.

I natt hade en hare skuttat förbi vårt köksfönster och lite senare trippade en räv samma väg. Det är skoj när man kan se spåren i nysnön. När jag kikade ut genom sovrumsfönstret senare på dagen stod ett råddjur och mumsade i fågelbordet. Efter en stund strosade den bort till de kullfallna äppelträdet och fortsatte att kalasa.


Också en del av livet

De små ögonblicken som glimmar till och blir som ädelstenar i fickan. De små ögonblicken som man kan klamra sig fast vid när tillvaron gungar och marken inte är så stadig som man skulle önska. De små ögonblicken som ett efter ett läggs ihop till ett pärlband.
Att ta fram och njuta av.
Att ta fram och tröstas av.
Att ta fram och dela med sig av.

Måndag

Varannan måndag kommer äggbilen till Enskede fullastad med ekologiska ägg. Vi är många som trotsar vädrets makter för att köpa en karta eller fler. Jag fick bara med halva kön på bilden.

Måndagar är Mono Monday på Blipfoto, du vet den där sidan där jag laddar upp en bild om dagen. Dagens svartvita tema var ögon. Att fotografera båda mina ögon gick inte så bra så jag nöjde mig med det ena.

Första gången jag la upp en bild på Blipfoto var 7 mars 2016 sedan har jag lagt upp en bild om dagen så nu finns där 2470 bilder att kika på om man vill. Första bilden var en bild av en tulpan.

Nu fungerar det

I påskhelgen fick jag hjälp av äldsta dottern att fabriksåterställa min dator. Och hör och häpna nu fungerar det att ladda upp bilder. Det går som en dans eller så som det bör gå men som det inte gjort på väldigt länge. Nu ska jag bara hitta tillbaka till skrivet och funderandet men det ska nog ordna sig. Och under tiden bara njuter jag av att allt fungerar.

Morgondimma

Trots att den inte går att ta på lägger sig morgonens dimma som en våt filt över kläderna. De små dropparna känns och glasögonen immar igen vid varje rödljus. Märklig känsla att sedan efter bara någon timme titta ut genom fönstret på jobbet och konstatera att det är en sagolikt vacker höstdag med strålande sol. Det är som en påminnelse om att inget tillstånd varar för evigt.

Läget

Idag cyklade jag till jobbet utan hjälm. Upptäckte det först när jag var på väg hem från jobbet. Då kunde inte komma på om jag hade haft hjälmen på morgonen eller om jag helt glömt den hemma. Det visade sig att jag inte hade tagit med den hemifrån. Jag kan fortfarande inte riktigt förstå hur jag kunde cykla så länge utan att märka något.

Häromdagen hände det som Bodil Jönsson skriver om i sin bok Tio tankar om tid, jag tappade alla mina bollar. Man kan jonglera med ganska många bollar men det finns en gräns, när den överskrids tappar man samtliga. Så de närmaste dagarna har jag varit fullt upptagen med att plocka upp bollarna en och en och försöka bringa någon form av ordning i det kaos som uppstår när man glömt allt man sysslat med och måste ta ett nytt avstamp i verkligheten. Inte vet jag om det hjälper att flytta runt pappren på skrivbordet och stoppa in ett och annat på sin rätta plats men det känns bättre och ser lite renare ut.

Jag vet inte om det är för att all energi går åt till att förhålla sig till den verklighet vi hamnat i som jag är så trött. Att det är därför jag inte använder all tid till sådant som jag vet att jag gillar. Träffa vänner på distans, skriva i bloggen, tänka, läsa, fotografera osv. Istället blir det mest att försöka hålla stånd mot oordningen med varierad framgång.

Men det finns ljusglimtar. Sparrisen växer både i landet och på min fönsterbräda. Jag har några uppdrag på jobbet som verkligen är stimulerande och utvecklande. Och att cykla i ca en timme om dagen gör gott för kropp och själ. Om nu bara de där andra cyklisterna kunde hålla sig hemma.

Ogräs

Här växer det ogräs tänkte jag när jag öppnade sidan och det var 8 uppdateringar som väntade. Men kanske är det så att här inte växer alls. Tiden är ur led och så även jag.

Jag tar min dagliga bild och laddar upp på Blipfoto men så mycket med blir det inte. Men då är jag inte helt rättvis mot mig själv. Så vad är det då jag gör? Jo jag cyklar till och från jobbet och det tar sin tid, drygt en timme om dagen i ren investering. Ger förhoppningsvis både kondition och välmående. Jag petar ner en väldigt massa frön i krukor, de flesta haft vänligheten att sticka upp så de har jag skolat om i större krukor. Bland annat sparrisar som jag inte ens vet var jag ska sätta när de väl vuxit sig så stora att det kan bli aktuellt att plantera ut dem. Jag har nästan stickat klart en tröja. Ett av mina många stickprojekt. Läst en del har jag också gjort och talat i telefon med de man inte får träffa.

Sedan blir det ett och annat distansmöte inte bara på jobbet utan även på fritiden. Körövning via datorn är en rolig sysselsättning där den sociala biten kanske är den som är mest givande. Bildspråksgrupp med bilddiskussion visade sig vara nästan bättre på distans än när vi ses på riktigt. Klubbmöte i fotoklubben fungerade också att ha digitalt även om det är mycket roligare att ses på riktigt.

Ja så tuffar livet på inte alls som vanligt men ända i någon sorts vardag.
Jag kanske ska gödselvattna lite här så att det kommer igång att gro lite här inne inne också och inte bara på min fönsterbräda.

Vår

Det är som om hela jag sattes å sparlåga. Trots att det är många saker som har pausat och att det egentligen finns en hel mängd tid över är det som om all energi och ork försvann. Vi pusslar och trixar på jobbet för att våra patienter ska få så bra men säkra insatser som möjligt. Det är svårt. Vi balanserar mellan en massa olika variabler där kravet sekretess gör att vi inte alltid lyckas gå i mål fast tekniken finns. Det är frustrerande och tröttande. Vi håller distans och cyklar istället för att åka kommunalt. Vi tvättar och spritar och jobbar hemifrån när så är möjligt. Det är ett helt nytt landskap som växer fram. Distansmöten i Skype eller Teams. Telefonrådgivning och helt nya utmaningar när det gäller journal och det som hör därtill. Det som tidigare var undantag är nu regel och tvärt om. Och hela tiden känner vi efter hur vi mår vi sväljer och tar tempen. Plötsligt kom där upp en ny skylt vid en av hissarna Endast för Coronafall, jag tar trappan. Men på min väg till jobbet ser jag små tuvor av vitsippor och en hägg som börjar skifta i grönt. Jag hör inte bara bilar (för det är många färre av dem i dessa dagar när alla jobbar hemma) utan också småfåglar som sjunger i buskarna som jag cyklar förbi. Det kommer en vår, det kommer en sommar och mitt i allt måste jag stanna cykeln och bara njuta av våren.

Efter stormen

Klicka på bilderna så blir de större.

Jag tycker bättre om träd när de står än när de blåst ner. Den här gången får vi visserligen hjälp att röja upp efter stormens härjningar men jag hade hellre sett att träden stod kvar. Men eftersom de inte står så stadigt och det hela tiden finns en risk att de blåser ner på huset kommer vi att ta ner alla stora höga tallar och granar som står nära. Det kommer att bli tomt men jag antar att man vänjer sig. Vi får plantera något fint snabbväxande som inte blir så högt, som ersättning. Förslag på vad mottages tacksamt.