Att återvända

Publicerad av kersko

Igår tog jag med mig hunden och for iväg för att plocka svamp. Jag har ett ställe i mina barndomstrakter. Det var länge sedan jag var där insåg jag när jag svängde av den lite större vägen och möttes av en helt ny stadsdel. Där det förr var grusväg och ett fåtal hus var nu asfalterad väg med gatubelysning och mängder av, för mig, nya hus. Först hittade jag inte alls men efter att ha åkt fel en gång svängde jag in på rätt väg. Precis innan platsen där vi brukar parkera tog asfalten slut så jag kunde parkera på vanliga stället och promenera på en välbekant grusväg bort till skogen. 

Vägen från skogen och hem till min mamma gick på välbekanta vägar men ändå så olika. Nya hus överallt. Det välkända har blivit okänt. Det var med en känsla av vemod jag insåg att det var länge sedan jag hörde hemma här. Nu bor här nya barnfamiljer med föräldrar som föddes långt efter det att jag flyttat därifrån. Jag stoppar undan mina barndomsminnen och funderar en del på vad som är hemma egentligen.

Home at last Steely Dan

 

8 svar

  1. Tror det gäller många platser som man inte besöker på ett tag. Varje gång jag återser Stockholm har det ändrats/byggts om/rivits något. Att återse sina barndoms trakter är nog som att kliva in i en nästan helt ny värld!

    Kram

    Svara

  2. Hur väl känner jag inte igen det där. Att återvända kan nästan vara som att komma till en ny plats. Vemodigt men allt är föränderligt. Fast kanske inte våra minnen…

    Kram

    Svara

  3. Visst är det speciellt med att komma tillbaka och finna att det inte är som förr. Minnena liksom försvinner och annat har tagit vid. Vad som är hemma funderar jag ofta på och jag vet inte riktigt. Stockholm som stad känns hemma rent fysiskt, men var är jag är mentalt hemma vet jag inte. Tror det varierar.
    Kram!

    Svara

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.