Det är svårt och smärtsamt att sitta torr och mätt i paradiset och läsa om hur det kan vara för de som inte haft samma tur som jag, att födas i landet lagom. Det är som om hela min kropp spjärnar emot. Jag blir rastlös och orolig. Måste ta paus från den där verkligheten som jag helst inte vill veta något om. Samtidigt som jag skäms har jag svårt att lägga ifrån mig boken. För vad är det att läsa om alla fasor när jag sitter här i tryggheten. Mitt i en idyll där man varje ögonblick kan ana Elsa Beskows figurer i vinbärsbusken, i blåbärsskogen, i grönsakslandet. Här där jag tar för givet att människor jag möter vill mig väl. Det är inga demoner som befolkar min värld.
I mitt jobb möter jag mycket sorg och förtvivlan. Jag har sett hur svårt det kan vara att förstå sig på ett nytt land och en ny kultur, så främmande från den man kommer ifrån. Det är mycket som är obegripligt. Så ofta jag önskar att jag kunde göra mer. Vi är så tröttsamt professionella och delar upp allting i olika fack. Tänk om det fanns en medmänniska, en lots som kunde följa med, förklara och hjälpa till på resan i det nya landet. Men de kanske finns även om jag aldrig sett någon.
