I helgen träffade jag några äldre släktingar. Då slog det mig så många minnen de har av saker som varit och sådant de varit med om tillsammans. De vet hur torpet såg ut för länge sedan, det som jag bara hört berättas. De har erfarenhet av att åka tåg till stationer som inte längre finns. Och de minns människor som inte längre lever, som min pappa, min farmor och min farfar. Och trots att jag känt dem i hela mitt liv kan de fortfarande lära mig nya saker om mina förfäder. Helt plötsligt berättas nya historier, berättelser om sådant jag inte visste. Som den om min farfars svartbygge, jag som trodde att huset alltid sett ut så. Eller om hur min farbror började köra bil redan som 16 åring. Jag som alltid trott att min farfar var en väldigt korrekt herre. På något sätt gjorde berättelserna honom lite mer mänsklig.
Jag kan gripas av lätt panik för allt det där som jag inte vet och som bara några få kan berätta om. Det gäller att ta tillvara varje möjlighet men det är inte alltid så lätt att ställa de rätta frågorna. För många många år sedan bad jag en av mina äldre släktingar att skriva ner hur det var. Hon var som liten ofta på gården där min farmor växte upp. Hon kunde berätta hur det var att bli hämtad med häst och vagn från stationen i Flen. Och hon gjorde det, hon skrev ner sina minnen om hur det var. Det är en stor skatt nu när hon inte längre finns kvar och kan berätta.
Så tänker jag att snart är det jag som är äldst, jag som minns och jag som ska försöka delge mina minnen till yngre släktingar. Kanske att jag borde börja skriva redan nu.
Även om jag inte minns allt så minns jag hur det vita flanellnattlinnet med de blå prickarna kändes att ha på sig. Och jag kommer jag ihåg hur det var att dricka mjölk ur just den där muggen. Och så minns jag nallen förstås som skymtas till vänster i bilden, den som min faster sydde och som följde med mig överallt.
Vi bär med oss ett stort stycke historia som är viktig och våra släktingar gjorde det också och deras vänner och förfärder….Det är så lätt att mycket glöms bort, men det är detta som delvis präglat oss och det är detta som också för oss vidare.
Jag har en bok som jag fick när jag föddes och där en del av mitt liv dokumenterades av min mamma, senare har jag fyllt på upp tills dess att jag var ca 30 år. Men inte efter det….Och mycket har hänt och det gamla finns kvar . Även min mormors gamla berättelser har jag i mitt minne, risken är att det blir fullt där.
Spännande tankar som du har och varför inte börja skriva ner och samla bilder.
Kram från mig.
Jag vi bär på våra historier på olika sätt. Frågan är hur vi för det vidare. Jag har bett min mamma skriva och tror att hon gör det också. Det ska bli spännande läsning.
Kram
Vi borde dela med oss av vår historia och hålla fast vid berättandet. Just nu går vi igenom svärfars alla diabilder. Dumt nog skrev han inte var och när de är tagna eller vem som är med. Min pappa antecknade minutiöst och det underlättar nu när Husse ska skanna dem. Man vill liksom veta men snabbt kan det bli för sent. Tack och lov så berättade mina föräldrar mycket och även min moster är en fena på det. Uppskattas mycket.
Kram
Min mamma har också skrivit på allt. Det är suveränt. På en del saker på torpet fins små historier om var möbeln har stått tidigare och hur den kom till torpet. Det är guld värt.
Kram
Ja så mycket historia om både landets utveckling som våra förfäder i rakt nedstigande led försvinner när en generation försvinner. Jag har många foton från mitt föräldrahem. En del människor kan jag identifiera… men de flesta är helt främmande för mig. Tråkigt!
Jag har också tänkt skriva… har inte börjat än… tror jag har många år kvar… men det är ju inget jag vet!
Nej man vet inget med säkerhet mer än här och nu så kanske ska man börja just idag.
Kram
Det är också lustigt hur mycket av det man minns ofta tycks vara bagateller, medan större händelser som man hör om i efterhand inte har fastnat alls.
Men det finns naturligtvis något som får oss att minnas det där lilla…
Jag har på senare tid börjat släktforska (var tidigare tyvärr inte alls intresserad).
Har kommit ner till början av 1800 talet. I vissa fall ganska detaljerat hur dom levde. Ja, våra rötter är tveklöst bra att känna till lite bättre, inte enbart mänsklighetens historia i stort.
Så tror jag också, att det kan vara bra att veta lite om sina förfäder i det lilla, det vanliga som var vardagen.