Jag andas in, håller andetaget och andas ut efter ryggraden. Höften smärtar och andetaget blir grunt och inte alls vilsamt. Nyss var allt rörligt och enkelt, men plötsligt hade det förändrats. Förändrats från att allt är möjligt till att det kanske kan gå.
Det finns nu en begränsning, en begränsning i tid och en begränsning i rörelserna. Jag märkte inte riktigt när det kom men en dag var det inte lika enkelt att stå på ett ben och ta på strumpan. Från att vara något jag gjort på ren rutin utan att ens notera det, blev det en rörelse som krävde koncentration och förberedelse. En tankeförmåga som jag inte ägnat den tidigare. Och till min egen förundran kändes det skamligt. Skamligt att inte längre självklart behärska en sådan enkel sak som att stå på ett ben och ta på strumpa.
Jag gör motstånd, inte passivt utan aggressivt aktivt går jag till motattack. Vägrar att sätta mig ner för att ta på strumpor och skor. Står upp och vingligt utför jag den så vardagliga handlingen men längtar i smyg efter sommar och värme då man bara kan kliva ut i världen utan strumpor och skor.
