Äventyret fortsätter.
I början av september gick vi den ca 15 km långa vandringen Sonfjället runt. Vandringen började i svagt uppförslut och var tämligen lättvandrad. Vi var i stort sett ensamma på fjället varken människor eller björn i sikte. Efter halva turen, strax innan det var dags för lunchpaus, fick vi syn på några renar med ståtliga horn. Vi åt vår matsäck i ett vindskydd vid Hästtjärnen. Där var det blåsigt så det var skönt att kunna sitta i lä. Lite innan vår luchpaus började det mulna på och lagom tills leden började följa ån Sodan började det regna. Här var det väldigt stenigt och svårgånget så man fick verkligen se efter var man satte fötterna, det var tur att vi hade stavar med oss. Leden avslutades med ett ca 1 km långt brant nedförslut. Aldrig har väl en kilometer känts så lång och aldrig har jag haft så ont i mina knän. Trots att vi valde den något kortare varianten av leden kändes det som om vi gått väldigt långt. Men det är svårt att gå i ett stenröse, speciellt när man går nedför. Man kan väl säga att halva leden var väldigt utmanande för oss. Väl tillbaka på parkeringen kändes det helt fantastiskt att vi hade klarat att ta oss runt. Och betyget blev att vi gärna återvänder till Sonfjället.

Att få vara på torpet och ta dagen som den kommer är en gåva. Jag njuter av att vara ute och fixa med en det ena en det andra. Rensa lite i landen, klippa några buskar, såga några brädor och sedan sitta på farstubron och läsa en sida eller två.
Vi åkte hem till stan bara två dagar och jag kände mig instängd.
Det kommer att blir svårt att återvända till världen utanför, men än har jag några veckor kvar att njuta av frånvaron från måsten. Lite folkskygg blir jag nästan men det är helt ok. Tids nog får jag ta tag i det sociala just nu kan jag bara vara i sommaren. Vad kan man med begära?

Vi fortsätter med utmaningen att besöka alla Sveriges nationalparker. I september kommer Nämdöfjärden till så då är det totalt 31 stycken. Efter gårdagens besök på Blå Jungfrun har vi hittills besökt 11 stycken. Det var en underbar dag. Vädergudarna var på vår sida solen strålade och vinden var ljum. Ön är mycket vacker med sina röda klippor och den djungelliknande lövskogen. Vi tog oss upp till toppen på ön för att sedan vandra runt ön. En tur i labyrinten hann vi också med.

I matrummet i stugan står en moraklocka och tickar. Påminner mig om att tiden går oavsett vad jag gör, tänker eller tycker om det. Kroppen påminner också om att tiden går. I huvudet kan jag fortfarande göra saker som i realiteten tycks vara omöjliga att få till. Visserligen har jag aldrig varit bra på att hjula men att stå på händer vore skoj att kunna, frågan är om det är möjligt att få till.
Ett stilla sommarregn strilar utanför stugan och inne råder lugn och stillhet.

Det är så tillfredsställande med bilder som inte är perfekta. Med bilder som är suddiga och där det är lite skevt. Det är också väldigt roligt att syssla med det som inte helt går att styra, det som bjuder på överraskningar. Att inte ha kontrollen hela vägen, det finns något befriande i det. Att det är som det ska vara och det enda man kan göra är att hänga med.
Min pappa sa att ögat söker det perfekta men vill inte hitta det. Det här blir bilder där man söker förgäves efter det.

Jag har gjort en kamera av en teburk och jag har gjort bilder med hjälp av solljus. Långsamma processer som är allt utom förutsägbara.
Hålkamera och cyanotypi, analogt så det förslår.

Träff med Stadsfotogruppens daglediga. Vi fick komma in i den runda byggnaden Forskaren. Häftig form och trappa. Vi fick också komma ut på taket där man hade en vidunderlig utsikt över staden. Vi avslutade träffen med en gemensam lunch.

Idag har jag bakat 58 stycken minisemlor som gjorde succé på fotoklubbens möte. Det var både årsmöte och klubbmöte. Jag blev omvald som ordförande ännu ett år. Undra just om det beror på att jag bjöd på lussebullar på decembermötet och nu på semlor.

Visste du att galgkroken är en svensk uppfinning. Den konstruerades på 1920-talet av Johan Pettersson som var spiktillverkare och tråddragare i tredje generationen. Han borrade fast en böjd spik i en pinne och vips hade den första klädhängaren sett ljuset. Världens största galgtillverkare Petterssons Järnförädling finns i Hillerstorp och exporterar galgar till ca 70 länder över hela världen.