Tillbaka till verkligheten

Fast det är bara nästan sant. Tillbaka i stan men fortsatt ledig. Så de lata dagarna fortsätter. Nu ska jag, förutom pussel och litteratur, ägna mig åt planering av årets grönsaksland och lära mig min nya kamera.
Men framför allt ska jag lata mig och försöka att inte bli stressad av att dagarna går.

Så här såg vägen till torpet ut den 29 december.

Så här såg samma väg ut den tredje januari. Det blev ingen skidåkning den här gången men finns väl goda chanser framöver.

Årets första skörd

Det är helt otroligt men idag har jag skördat den sista kålen ute i trädgårdslandet. Den har både frusit och tinat i omgångar men är fortfarande grön och spänstig. För några dagar sedan skördade jag purjolök också den grön och fin. Det finns det faktiskt några kvar att skörda vid ett senare tillfälle. Både kål och purjolök såddes i början av förra året så nu är det snart dags att så igen.

December

Nu har tröttheten lagt sig över tillvaron och mörkret sänkt sig som en ogenomtränglig filt omöjlig att se igenom. Vi gäspar ikapp på jobbet och arbetet utförs i allt långsammare takt. Jag längtar efter ljus, efter snö, efter ledighet.
Det är nog så att det är meningen att man ska ha en långsammare takt på vintern. Att man ska sova mer, jobba mindre och hushålla med den energi man har. Människan eller i alla fall jag är skapt för att gå i ide så här års och dyka upp lite yrvaket någon gång i april. Mörkt när jag går, mörkt när jag kommer hem. Men i alla fönster lyser stjärnor och julljusstakar, rimfrosten gör världen vit och vacker. Och om jag lyfter blicken kan jag se alla fantastiska stjärnor blinka där uppe på himlavalvet. Och snart vänder det.

Torpet

Härligt att vara här igen efter några veckors bortavaro. Allt är sig likt bara lite kallare. Trots kylan lyckades jag få upp de sista morötterna ur jorden. De är nu ugnsrostade och smakar förträffligt. Har också skördat svartkål och purjolök. Svartkålen blev en mumsig vegansk pastasås till äldsta dottern som kommer hit ikväll.

Jag har tidigare berättat om blifoto som jag är med i och där jag tar en bild om dagen och laddar upp. Vissa dagar har teman så som fredagar som är flower Friday. Inte många blommor att fota nu, frosten har tagit de sista. Förra gången vi var här för två veckor sedan fanns fortfarande luktärtor men nu är alla borta. Men jag hittade några fina frostnupna tistlar som fick duga.

Nu myser vi i stugvärmen och ser fram emot en skön kväll med brasa och På spåret. Inte för att jag brukar kunna så mycket men det är ändå trevligt att titta.

Vinter

Det var någon om att andas. En tanke som kunde utvecklas och växa precis som andetaget gör när man långsamt och medvetet andas ut och andas in. Då och där i mörkret var jag för trött för att kliva upp och skriva ner det jag hade fått fatt på. Nästa morgon hade tanken försvunnit lika spårlöst som dimman på insjön när solen bryter fram på morgonen.

Kanske handlade det om kroppen och om åldrandet, som så många av mina tankar gör just nu. Jag närma mig en ny fas i livet att känner mig lite vilsen i det. Det är svårt att riktigt veta vad jag vill och hur det kommer att kännas när jag väl är där. Kommer jag att ens att veta att jag är framme?

Och som så ofta när mörkret tränger sig på går det långsammare både i kroppen och huvudet. Det är lite ovant att sakta ner. I söndags blev jag sittande hela dagen utan att ta tag i något av det jag hade tänkt. Om det varit någon annan som gjort så hade jag sagt: så bra av dig, det var nog precis vad du behövde. Nu kändes det som om jag slösat bort en dag. Varför är det alltid så lätt att vara klok när det gäller andra och så svårt att vara lite snäll mot sig själv? Jag inser att jag har en hel del att jobba med. Lite mer sitta och glo och lite mindre fara omkring. Det kan kanske hjälpa mig att få syn på det där som jag inte riktigt får fatt på, det som handlar om vad jag egentligen vill.