September

Ovanlig värme, otaliga myggor. Långsamt och fort, lite och mycket. Ett inre kaos. Jag läser Mikael Berglunds Ovanjorden och fångas i orden och stämningen. Älskar vemodet mellan raderna.
Börjar ana en röst i mig som pockar på och vill ut vill bli satt på pränt. Köper en anteckningsbok och en ny penna men tar mig inte tiden att sitta ner och lyssna. Anteckningsboken blir liggande orörd i väskan och pennan används till att pricka av sakerna på att- göra-listan. Tappar tråden och har ingen ro att stanna i ögonblicket, hoppar från det ena till det andra som i en film med snabba klipp. Offer för det brådskande som pågår överallt omkring mig. Försöker stanna upp men blir rastlös och lite stressad över av att ”slarva bort” tiden.

Smiter in i fotograferandet, jobbar med ND-filter för att kunna fotografera när det bli för ljust med de inställningar jag vill ha så att kameran inte klarar av det. Dubbelexponeringar och rörelse, tappar tiden, det är så roligt och jag har inte en aning om vad jag gör. Ibland blir det bra oftast blir det skräp men kanske jag till slut kan få kläm på det här.

Skrivandet finner nog också sin plats så småningom. Jag ska försöka vara lite snäll mot mig själv. Börja med att äta lunch till exempel och kanske meditera.

Tillbaka i stan

Det är smått förvirrande att vara tillbaka i stan efter fyra veckor på landet. Bilar, människor och någon som kliver ovanför mitt huvud klocka sex på morgonen. För att ytterligare bättra på upplevelsen av trängsel tog vi idag en tur till IKEA. Det är helt fel sak att göra en regnig dag i semestertider i alla fall om man vill slippa känslan av att bli invaderad av människor. Vi klarade inte av trängseln i restaurangen så till lunch blev det två korvar var (de smakade faktiskt förvånansvärt gott). Lunch för två personer ca 60 kronor. Sedan åkte vi till ICA kvantum eftersom vi var så nära. Jag fixar inte de där jättebutikerna. Det är något rent fysiskt stötande med mängden av varor. Hyllmeter efter hyllmeter med bröd, konserverade tomater, ost och allt annat man både behöver och inte. Visst är det tillfredställande att hitta precis det man vill ha men den sammantagna upplevelsen är ett lätt illamående. Är det helt nödvändigt med så många olika sorters tandkräm eller schampo? Kommer på mig själv att längta efter konsums blåvita produkter men blir samtidigt glad över att de har osten Folke. Människan är en dubbel natur och så också jag. Jag kan leva utan Folke och tror mig kunna anpassa mig efter utbudet.

Torpliv

Nu växer det äntligen. Allt har stått och stampat men nu med lite regn så får hela naturen fart. Även om jag saknar de ljumma kvällarna är det lite skönt att solen inte skiner precis hela tiden.

Odling

Inte lätt att vara odlare. I år är det inte sniglarna som ställer till den värsta förödelsen utan nu är det råddjuren som orsakar största skada. De gillar både bönor, ärtor, rotselleri och betor. De smyger in om natten och mumsar glatt från de dukade borden som mina odlingsbäddar är. Jag har tyckt att jag är en hyfsat generös person som gärna delar med mig av det jag har men nu har jag reviderat den självbilden. Jag vill inte ge dem så mycket som en ärta när hela skogen är full med godsaker som de kan mumsa i sig. Nej jag vill ha mina odlingar för mig själv. Vill de ha får de hitta det någon annanstans. Man kan kalla det krig. Nu täcker jag noga alla bäddar inför natten så att de inte ska komma åt minsta smula. Kalla mig gärna snål det kan jag leva med.

Eremit

Jag bor i landets huvudstad, inte precis i centrum men endast en 20 minuters cykeltur därifrån. Stockholm är fullt av människor, på trottoarerna, i affärerna, på cykelbanan och i tunnelbanan överallt är det människor. Jag har också ett jobb där jag har många arbetskamrater och där jag dagligen träffar många olika personer. Så kort sagt är det många människor jag interagerar med dagligen.

Torpet har för mig varit ett ställe där jag kan vara ensam eller tillsammans med ett fåtal som liksom jag gör sin grej. Det är en plats där jag inte behöver vara så social och bete mig på något särskilt sätt. En plats där jag kan vara utan ansträngning.

Missförstå mig inte, jag gillar människor (i måttliga mängder) och jag kan uppföra mig och vara social men när helgen kommer har jag oftast fyllt mig sociala kvot.

Härom helgen var jag på kalas och träffade en hel massa trevliga människor där några av dem bor ganska nära mig på torpet. Jag blev varse att det i trakten finns en del begivenheter som de alla deltog i lite då och då. Det som slog mig var att man inte kan vara en sådan eremit som jag är om man också vill vara en del av den gemenskap som finns i bygden. Då gäller det att bjuda till och vara med. Nu undrar jag på om det kommer att bli lättare att göra det när jag inte jobbar så mycket. Om jag då kommer att sakna att omge mig med allehanda olika människor. Ja det är väl bara tiden som kan visa hur det blir. Och då finns förhoppningsvis möjligheten att krypa ut ur sin eremitkoja och ge sig av till något av evenemangen.

I träda

Man kan säga att bloggen ligger i träda. I alla fall till och från och. Det är så mycket annat som pockar på uppmärksamhet och jag har svårt att hitta den där ron för att kunna skriva meningsfulla texter. Jag hoppas hitta tillbaka när tillvaron känns stabilare och världen inte gungar fullt så mycket. Nu är det i alla fall sommar och jag har fullt upp med att vattna så att mina grönsaker ska överleva. Det närmar sig semester och då ska förhoppningsvis både skrivandet och vattnandet bli lite enklare.

Tankar

Jag tror inte att det är i optimeringen och maximeringen det sker. Nej det är mer i mellanrummen, i tystnaden och eftertänksamheten. Det är där som det händer något med oss människor. Om vi vågar vara där, om vi vågar lyssna. Sen är det inte så lätt att lyssna på sitt inre, för det mesta är det bara tyst eller så går tankarna runt som en tvättmaskin och hamnar alltid på samma ställe. Men då och då kan man lyckas med konststycket att ta sig ut ur tvättmaskinen och hamna på en skimrande plats där tankarna lyfter, där rösten blir ett språk, en mening, ett tilltal och där man på något sätt lär sig någonting om sig själv. Jag tror att mellanrummen är en nödvändighet, att man behöver stänga av allt brus, alla ingående kanaler och vila i pausen. För om man törs det, om man törs stanna där en stund det är då det kan ske mirakel.

Maj

Naturen tuffar på, trots kylan dyker det upp vårtecken både här och där. Den är på gång på riktigt även om kylan gör att den där vårkänslan inte riktigt vill infinna sig. Förra helgen satt vi ute och åt middag. Den här helgen har vi eldat både i köksspis och i vår nyinstallerade insats i stora rummet och bara en morgon blev det frukost på trappan. En vädermässigt omväxlande helg med både sol, regn och hagel.