Alla de här dagarna som är livet. Den här dagen var ovanligt solig med snö och leende människor på vinterpromenad. Tänk vilken skillnad mot förra veckans söndag med blötsnö och vatten i kängorna. Vi tog bilen till Orhem och gick med en glad hund en lagom lång runda. Det vackra motljuset var svårt att motstå så det blev en och annan bild. Den andra av dagens aktiviteter utfördes i källaren långt bort från solskenet. Det är den där evighetssysslan som varje vecka behöver utföras. Nu är allt tvättat, torkat och inplockat i skåp och lådor och sängarna bäddade med rena lakan.  Så kan det vara en vanlig söndag och i morgon är det redan måndag igen.

Snön verkar inte sluta att falla, den gör världen lite mer svartvit än vanligt.  Här kommer det, som en reaktion på detta, några svartvita bilder.  Jag har upptäkt att bilderna ser lite suddiga och pixliga ut här men om man klickar på dem får man upp dem större och mycket skarpare. Ännu ett av alla vardagsmysterier.

Fatbursparken

Slussens tunnelbanestation

Hornsgatan måndagkväll

Idag en slaskig långpromenad runt Söderbysjön. Jag tror att jag innerst inne inte alls är någon  friluftsmänniska i alla fall inte i sådant väder som det var idag. Förvånas över att det är så många människor ute i blötsnön. Människor utan hund men med små ryggsäckar som ser ut att innehålla matsäck. Jag undrar så var de har tänkt att sätta sig för att äta den. Jag ser inte en torr fläck på hela promenaden. Det droppar från molnen, det droppar från träden och det kippar om kängorna. Om jag var utan hund skulle jag inte gå en meter utanför dörren en dag som denna. Jag skulle elda en brasa och parkera mig i fåtöljen framför den med tekopp och bok och vägra flytta mig. Men nu, eftersom hunden ska ut och jag har en idé om en bild att ta så stretar jag på i snögloppet (vad gör man inte för konsten och djuren). Det är så otroligt blött både uppifrån och nerifrån men det är inte förrän efter en och en halv timme som det börjar rinna in i kängorna. Mest förvånande på promenaden var mannen i blå gymnastikskor mitt ute i skogen och så han med tunn trenchcoat och enormt stora gula stora vantar. Båda utan hund och långt bort från bebyggelse och busshållplatser.

Plåta låtar är projektet för 2015. En förutbestämd låt i veckan ska bildsättas. Tolkningen är helt fri och kan baseras på en känsla eller en textrad eller något annat som man helt väljer själv. Det här är både lättare och svårare än en bild om dagen. Skönt att inte behöva prestera varje dag men svårt eftersom jag har en hel vecka på mig och då höjer jag ribban. Svårt också eftersom de flesta låtar är nya eller nästan nya för mig. En del gillar jag inte och då blir det extra svårt. Veckans låt Something from nothing av Foo Fighters tog det lång tid att hitta en ingång till. Och när jag väl hade en tanke, en idé var den inte helt lätt att iscensätta. Men med välvillig medverkan från både man och dotter och lite blod från Buttericks fick jag till en bild som jag är hyfsat nöjd med. Hade som vanlig kunnat göra ännu mer men det finns gränser för hur långt man kan pressa sin familj så det här får vara tillräckligt bra. Har lärt mig ett och annat på vägen och det är egentligen det som räknas. Och så att det är kul också förstås.

Det finns morgnar när jag undrar vad det är som gör att jag kliver upp ur sängen och ger mig iväg ut i kylan. Jag funderar över vad det är som driver mig att dag efter dag i mörker och kyla, regn och blåst stretar iväg till jobbet. Ja jag vet att jag är lyckligt lottad som har ett jobb att gå till. Och ja, i stort gillar jag mitt jobb men det finns en hel del som jag inte alls tycker om.
Jag jobbar med människor. Att jobba med människor tar tid. Det handlar om att bygga förtroenden. Det handlar om tillit och mänskliga möten. Det är ingenting man fixar i en handvändning, det är något man bygger över tid, och allt går inte att mäta. Jag är så innerligt trött på att jag idag inte får göra det som jag tycker att jag är bra på. Att jag inte få göra det som gjorde att jag en gång valde att jobba med det som jag gör. Visst förstår jag att man måste ha ett visst mått av kontroll och kvalitet men det känns som om det hela gått för långt. När kontrollen och mätandet blir huvudsaken och människan kommer i andra hand då är det något som är fel. När rutinerna växer oss över huvudet och vi lägger mer tid på att upprätthålla dem än på att se och möta människorna då är vi illa ute. Eller när de som håller i kvalitetsregistren säger att det viktigaste vi har att göra är att vårda våra kvalitetsregister, då är vi verkligen ute på hal is.

Det finns morgnar när jag efter att traskat en bit på vägen allvarligt överväger att bara gå hem igen. Men så tänker jag på mötet, det där mötet med barnet och föräldrarna. Då tänker jag på när vi faktiskt hittat fram till förtroende och tillit och när barnen växer och lär sig nya saker att ta med sig ut i livet. Och så traskar jag på i mörker och kyla, regn och blåst till jobbet.

Jag är glad att min dator verkat ha flyttat från Örebro och hem till Stockholm. Egentligen har det ingen som helst praktisk betydelse för mig (vad jag vet) var min ip-adress säger att min dator befinner sig. Men för ordningen skull känns det bättre att den nu säger Stockholm, en plats där datorn faktiskt har varit hela tiden. Nu undrar jag vad det var som gjorde att det ändrade sig. Gissar att jag aldrig kommer att få veta det.

Det ger energi och man blir glad av att sjunga. Helgen har helt gått i sångens tecken för jag har varit på körhelg med min kör. Vi har sjungit och skrattat, skrattat och sjungit. Och även om man får energi av att sjunga så kräver det mer koncentration än man tror, speciellt om man ska lära sig nya sånger som inte är alldeles lättsjungna. Att sjunga är lite som att yoga. Man måste använda stödet och det går helt enkelt inte att tänka på något annat än just det man håller på med, man måste vara här och nu. Världen utanför försvinner,  liksom tiden som på något underligt sätt går sin egen väg. Det är röster, noter och stor koncentration som råder. Och sedan, hemma i den verkliga världen är jag så trött så att jag tror jag knappt kommer att hålla mig vaken till klockan nio i kväll.

Tog med mig min nya kamera och ett nytt objektiv ut idag. Tänkte att jag skulle föreviga Stockholmsvintern och samtidigt bekanta mig med min nya utrustning.  När jag kom hem upptäckte jag att jag visserligen haft med min nya kamera men på den satt ett av mina gamla objektiv. Den kombinationen var inte helt lyckad, är tvungen att beskära bilderna rejält för att få bort den kraftiga vinjetteringen som blev följden av att använda fel objektiv. Nåja kameran fungerade utmärkt, promenaden var trevlig och vinterbilder blev det trots allt.