Ganska möra efter 28 timmars resa landade vi på Tahiti natten mellan den 28 feb och 1:a mars.
Tahiti är den största ön i Franska Polynesien och ligger i ögruppen Sällskapsöarna. Där finns huvudstaden Papeete och de flesta av Franska Polynesiens 264 000 invånarna(ca 70%) bor där.
Franska Polynesien är ett franskt utomeuropeiskt förvaltningsområde som består av ca 130 vulkanöar och atoller, varav 67 är bebodda). De är indelade i fem ögrupper och utspridda på en yta av 2 500 000km2 i Stilla havet. Den totala landarealen är på 4167 km2 (Stockholms län är 6 519 km2). Området ligger ca 4 600 km nordöst om Nya Zeeland och ca 6 000 km sydväst om Mexico.
Invånarna är franska medborgare och har en egen lokal beslutande församling, dit ledamöterna väljs via allmänna val.
På Tahiti
Vi tillbringade sex dagar på Tahiti som består av två delar Tahiti och Tahiti-iti båda med varsin vulkan i mitten. Att det ligger en vulkan i mitten gör att huvudvägen går runt ön och det mesta är koncentrerat till stränderna. Huvudvägen runt Tahiti är ungefär 11 mil lång så vi hann med flera att köra flera varv under de dagarna vi var där. Vi bodde i Faaone, det enda ställe på Östkusten som hyrde ut boende. I boendet ingick strand och väckarklocka i form av de tuppar som finns överallt på ön.
Som syns på kartan går det inte att köra runt Tahiti-iti . En dag åkte vi till Tautira för att äta lunch. Det hade också stora delar av Tahitis Harley Davidson åkare gjort. Alla hade hjälm men förövrigt var, i alla fall en del klädsel något annorlunda från vad vi är vana vid här hemma.
Under dagarna på Tahiti han vi göra en hel del förutom att bada.
Vi besökte vi den botaniska trädgården och jag blev förälskad i Lotusblomman. Vi tittade på fört ett vattenfall och sedan trotsade vi en avspärrning och gav oss upp i bergen för att komma till ytterligare två. En olydnad som betalade sig i en mycket vacker upplevelse och total avsaknad av turister. Vi tittade på Vattenträdgården vid Vaipahi och därifrån gick vi en av vandringslederna. Det är spännande att tvärt emot här hemma så tar lövträden slut och ersätts av barrträd när man kommer högre upp på berget.
Utspridda över hela ön är de mest synliga resterna av den gamla tahitiska kulturen heliga platser så kallade marae. Här måste man passa sig så man inte stör, det kan få samma följdverkning som att stöta sig med de små underjordiska här hemma.
Temperaturen var hela tiden någonstans mellan 30 och närmare 40 grader. Vi badade så fort vi kom åt men aktade oss noga för att inte bränna oss. Ett betydligt kallare bad än de vi tog i havet tog maken i Maraá grottorna. Här fanns tydliga avspärrningar och skyltar som skulle hindra människor från att bada. Men som du ser på bilden var han inte ensam om att trotsa det förbudet. Det var faktiskt fler människor innanför än utanför avspärrningen.
Vandring 
Marae 
Botaniska trädgården 
Maraá 
Lotus
Fint litet reportage. Denna plats har man verkligen inte fått se för mycket ifrån.
Tack, det kommer mer så småningom.
Jag säger bara, vilken resa!
Kram
Ja vi får nog räkna med att det här var vår livs resa. I vinterkylan här hemma känns det mer och mer overkligt att vi verkligen varit där.
Kram
Som jag har väntat på detta inlägg! Så rolig och intressant läsning.
Vilken fantastisk resa ni gjort! Och jag ser fram emot mycket mer.
Thaiti har vi inte besökt. Det närmaste jag kommer är Fidji och nya Zeeland…
Kram !
Roligt att du väntat och nu har det äntligen kommit lite mer. Svårt att få timmarna att räcka till. Du har ju varit i ”närområdet” och nosat. Fidji har vi inte varit till men Nya Zeeland och dit skulle jag vilja tillbaka.
Kram
Vilka olydiga turister jag läser om här, tänk om ni hade blivit inburade där på öin! Men visst ser det ut som rena paradiset, bara alldeles på tok för varmt för mig. Inte konstigt att ni letade platser där ni kunde doppa er. Men så många timmar ni fick resa ….måste kännas i rumpepstumpen. Ett minne för livet förstår jag! Kram
Resan gick förvånansvärt bra. Tidsomställningen (11 timmar) var lite svårare. Varmt var det men det gillar ju jag. Myggorna hade vi kunnat vara utan. Och visst var det paradiset. Men nu i helgen när vi var på torpet kunde jag konstatera att det faktiskt också är ett paradis men på ett något mer kylslaget sätt.
Kram
Undrar hur det känns att vara urinnevånare där. Utkastade till två vulkaner i ett oändligt hav. Det måste kännas rätt sårbart, eller …?
Man sticker inte på en veckoslutsresa till Sydney, precis.
Men spännande besök, förstår jag.
Vi funderade en del på hur kul det är att vara Harley Davidsonåkare på ön. Runt, runt, runt för det finns just ingen annan stans att ta vägen. Jag skulle känna mig utsatt verkligen men jag är inte helt säker på att de som bor där känner så.
Spännande var det verkligen.